Hyllie en gång till

Hyllie var tidigare mest känt för sitt vattentorn. Jag gjorde ett besök i tornet i mitten av 70-talet när det var tämligen nybyggt. Tydligen var de ansvariga för projektet väldigt nöjda och stolta över detta futuristiska bygge, vilket kanske inte var så konstigt eftersom allt annat som byggdes vid den här tiden såg ut att vara stöpt i samma form. 

Man var till den grad entusiastiska över vad man åstadkommit att man väldigt osvenskt hade placerat en cafeteria uppe i tornet. Man kunde åka hiss upp och fika. Cafeterian var tämligen sparsmakad; ganska trång, kaffet serverades i pappmugg och tilltugget var platfolieinslagna dammsugare. 

Nu finns här inget kafé. Istället är vattentornet väl inhägnat och försett med hotfulla skyltar och kameraövervakning.

Från en viss vinkel påminner järnvägsstationen om en modelljärnväg. 

Malmömässan som tidigare höll till i en monteringshall från Kockums dagar i Västra Hamnen hur nu flyttat hit i ett eget nybygge.

Här finns än så länge inte så många gator, men den största har man döpt till Hyllie Boulevard. Vet inte hur seriös man varit vid namngivningen. För mig känns det av någon anledning lite ironiskt.

Den här bilden får ses som en hyllning till Malmö Fotoklubb på den tiden då alla medlemmarna sökte sig till Hyllie för att fotografera sönder vattentornet.

Arkitekturen i Hyllie

För ett drygt år sedan gjorde jag ett besök i Hyllie för att titta på bebyggelsen, och nu var det dags igen. Trots att det hänt en hel del var det lika tomt på folk som vid mitt förra besök. Några människor jäktar förbi på väg till stationen. Några bilar passerar. En rad med taxibilar som väntar på uppdrag. Men annars är det tomt, ingen som går och dräller. Bara jag.

Jag tog en kopp kaffe med tilltugg på Subway. Där var inte helt öde, två tjejer som fikar och pratar vid ett bord och en man som såg ut att äta frukost vid ett annat. Tjejen bakom disken var vänlig och kaffet gott. Inget sorl, ingen dånande musik i bakgrunden. Ett trevligt besök. Ute reflekteras en del av Arena och vattentornet i ett tonat fönsterparti.

Emporia har fått en fasad i glas. Färgställningen skulle kunna kallas bärnsten, men associerar även till en annan nyans. Vet inte om jag gillade den precis.

Här var vi och såg Bob Dylan i november. Precis som Emporia är ju Malmö Arena ett bygge i kolossalformat. Här finns inga småhus. Färgställningen på Arena ligger väl närmast magenta.

Arkitekten till den här byggnaden måsta ha varit inspirerad av gamla tiders så kallade strykjärnshus. Hursomhelst gillar jag det.

Den koncentrerade bebyggelsen slutar tvärt för att övergå i åkrar, lera och gigantiska parkeringsplatser. Påminner lite om de samhällen man läst om som snabbt växte upp kring en järnvägsstation eller guldgruva.

Men visst är arkitekturen i Hyllie både spännande och spektakulär. Och så fjärran från de betonglådor som var självskrivna i Malmö på 70-talet.

Kolorera bilder

På det analoga sättet

Den här bilden är en svart-vit bild som är kolorerad efter den gamla tekniken med oljefärger. Samma teknik som man använde för länge sedan innan det fanns färgfilm. När färgfilmen sedan kom ansågs kolorering inte fint längre utan betraktades som ”billigt”. Under lång tid undanbad man sig kolorerade bilder till fototävlingar. Men på 70- och 80-talet uppstod ett visst intresse för helt eller delvis färglagda bilder. Men eftersom plastpapperet då hade slagit igenom så fick man färglägga med en slags lasyrfärg.

Det är inte speciellt svårt att kolorera bilder. Man behöver förstås ha tillgång till ett mörkrum och vara en hygglig kopist. Man bör också ha lite tålamod.

Så här går det till

Först gör man en sv/v bild på matt fiberpappar och sköljer den noggrant. Bilden ska ha bra teckning i både skuggor och högdagrar, något lägre kontrast än normalt, men absolut inte grå. Efter sköljning (bilden behöver inte ha torkat), så bruntonar man den i Kodak Sepia, Agfa Viradon eller liknande. Därefter sköljning och torkning. När bilden är genomtorr gnider man med bomull in bildytan med ett tunt lager vaselin. Detta för att kunna lägga på färgen jämnt. Lägg ut en klick oljefärg på en pappskiva som får fungera som palett. Doppa en bomullssudd i färgen och gnid ut den jämnt det det parti som du vill färglägga. Använd bomull till de större ytorna och tops till de mindre. Det här blir inga kraftiga färger utan transparenta, ganska skira. Blir det fel tar man bort färgen med lite vaselin på en bit bomull. Eventuell retusch får man spara till sist eftersom den försvinner när man gnider in färgen.

När man är klar får bilden ligga och torka, vilket tar ganska lång tid. Ska den ramas in bör man vänta cirka en vecka.

Digitalt

Den här bilden är kolorerad i Photoshop. Att kolorera i datorn är egentligen inte så svårt det heller, om man har lite vana vid Photoshop. Fast det tar minst fyra gånger så lång tid och är mycket tråkigare än att kolorera analogt. Som all digital bildbehandling sker arbetet naturligtvis med mycket mer precision än den analoga färgläggningen. Men resultatet blir ungefär det samma.

Så här går det till

Man öppnar ett nytt lager, väljer lämplig färg och ställer in blandningsläget ”color”. Sedan är det bara zooma in, välja penselstorlek och måla. Eventuellt gör man en mask med lasson. Färgnyansen är det inte så petigt med, den justerar man sedan i varje lager för sig, i läge ”hue & saturation”. Det kan bli många lager så det är idé att döpa dem efter hand, vilket underlättar när man ska gå tillbaka och justera. Men som sagt, det är pilligt, tar en gräslig tid och är inte speciellt kul heller.

Det digitala mörkrummet

Jag fotograferar alltid i RAW eftersom jag tycker det är helt överlägset. Plåtar man i JPEG får man acceptera att kameran på eget initiativ har ”förbättrat” bilderna med det inbyggda programmet. I RAW får man den oförfalskade sanningen (se bilden till vänster). Jag öppnar mina bilder via Bridge i ACR (Adobe Camera Raw) där gör jag det mesta av ”mörkrumsarbetet” ; densitet, mättnad, kontrast, lägger på vignettering etc, och sparar sedan filen som DNG (Digitalt Negativ). Detta öppnar jag sedan i Photoshop för slutarbetet. Här gör jag retusch, förstärker skuggor och highlights, beskär, ändrar storlek och lägger på skärpa.

Vad jag också gillar med ARC är att det är så enkelt att skapa presets ifall man har ett gäng bilder tagna vid samma tillfälle eller förutsättningar och ska lägga på samma grundjusteringar. Också mycket användbart när man ska bearbeta skannade negativ.

När jag sedan är klar arkiverar jag allt i en mapp som jag döper efter fotograferingsdatum. Denna hamnar sedan i en mapp döpt efter fotograferings-månad, som sedan sparas i en års-mapp.

För att spara utrymme kan man slänga RAW-filen eftersom en DNG-fil är oförstörd och innehåller all information från RAW-filen.

Tidigare när jag använde PC var jag tvungen att plåta JPEG+RAW för att enkelt kunna sortera bilderna. Detta eftersom PCns förhandsgranskare inte kunde läsa RAW. Något som MAC inte har några problem med.

Det blir ju så att man skapar personliga arbetsrutiner efterhand, precis som man en gång gjorde i det analoga mörkrummet. Jag har funderat på att skifta till Lightroom, men jag är lite seg med nya grejor. Men jag hör att väldigt många är positiva till Lightroom.

Jag köpte Aperture för något år sedan, fick ett bra erbjudande, men det har liksom inte blivit av att använda. Har testat men det kändes långsamt också saknade jag vissa reglage. Kanske gör jag ett nytt försök så småningom. Men inte nu.

Bilderna är tagna från Eiffeltornet 1978. 

Varvsområdet i Malmö

Var en sväng nere i det gamla varvsområdet igår. Här har ju sedan drygt 10 år pågått rivning, projektering och nybyggnation för företag och bostäder. Det är jättelika områden som det kommer att ta tid att fylla. Plötsligt inser man hur mycket Malmö egentligen kan expandera i sina mest centrala områden. Och att stadsplanerare äntligen har insett att det går på ett vettigt sätt att blanda arbetsplatser och bostäder. Något som var vanligt under 1900-talets första hälft men som sedan under betongpolitikens dagar i stort sett var förbjudet; alla skulle pendla, ju längre desto bättre.

ANALOGA UTPOSTEN

Mannen som pratar i telefon är Lennart, stolt innehavare av sin butik; Fotoaffären på Bergsgatan. Butiken som jag döpt till (Den Sista) Analoga Utposten, vilket man bör söka på ifall man vill hitta butiken ifråga. Nu har i och för sig någon hygglig själ startat en Facebookgrupp som kopplar ihop Analoga Utposten med Fotoaffären. Men det är inget Lennart ligger bakom. Han är inte så mycket för marknadsföring. Det ska helst sköta sig själv. Eller åtminstone av någon annan.

Hursomhelst, letar man efter gamla analoga grejor eller vill ha sin film framkallad, då är det hit man ska gå.

Alla bilder: Panasonic GF1 med Nikkor 50/1.8 New (1987)

A BLAST FROM THE PAST

Några bilder från Metron i Paris från ett besök 1978. Bilderna tagna med en Minox 35 EL, och TriX.