Några byggnader i Malmö

Malmö centralstation har verkligen blivit lyft, på alla plan. Passagerartrafiken skapar ett folkliv fjärran från de öde vänthallar jag minns från min ungdom.

Slagthuset, väl mest är känt som musikal/teater/hålligångställe/konferens centra. Den höga byggnaden stod klar 1993, de omgivande lägre byggnaderna av tegel är från 1904 och byggdes för att användas som kommunalt slakthus.

På baksidan av Ferdinand Bobergs gamla posthus från 1906 svävar ett jätteakvarium mellan två massiva huskroppar. Jag vet inte om jag tycker det är så fint, kan inte heller gissa vad Boberg skulle tyckt. Kanske hade han tyckt det blev helt okej.

Utsikt mot Hjälmarekajen, en gång industriområde nu exklusiv plats för företag och kontor.

Via Malmös nyaste bro, som jag inte kan hitta något namn på, kan man ta sig från Ångbåtsbron över Inre hamnen till Hjälmarekajen. Fyren till höger i bild är byggd 1878.

Tar man sig sedan söderut på Nordensköldsgatan passerar man strax Lärarhögskolans stora gröna byggnad.

Lite längre västerut, på Gibraltargatan, passerar vi Engelbrektsbodens bygge från 1964, en gång finansierat av rekordförsäljning av Lee-jeans i ett kyffe på Engelbreksgatan. Nu har Whilborgs tagit över och söker hyresgäster.

Bakom gamla Engelbrektsboden ligger den här svarta byggnaden som bland annat inrymmer Hovrätten. Bilden som är tagen från Gibraltarbron får av någon anledning den stora byggnaden att likna en modell.

Nikon D80, Nikkor 28-70/3.5-4.5D

En klassiker

Såg den här bilen på stan häromdagen. Det känns som en modell som verkar ha funnits i evighet. Tidlös kan man säga, och kollar man visar det sig att modellen började tillverkas 1948. Citroen 2CV hade ursprungligen en motor på 375cc som gav 9hk. Jag kollade i bilregistret (tack internet) och det visade sig att just den här bilen är från 1986 och har en motorstyrka på 25kw, vilket skulle bli ca 33hk.

Det var länge sedan jag åkte i en sån, men jag minns att det var ganska bekväma bilar med mjuk fjädring, nästan för mjuk, det kunde bli lite svajigt när det blåste, inget för folk med anlag för åksjuka.

Ointressant fotnot
Av en händelse bodde jag på tidigt 70-tal i samma hus som fotografen Francois Gillet, då han just kommit till Sverige. Han hade också en 2CV, men inte på långa vägar lika fin som denna.

Gatubilder från Köpenhamn

Var på besök i Köpenhamn i veckan som gick. En av de stora fördelarna med att bo i Malmö är att ha en riktig storstad på bekvämt avstånd.

Nackdelen för en svensk är att den danska valutan fortfarande ligger ganska stark mot vår krona.

Men det går faktiskt att äta och ta en öl till ganska hyggligt pris i sidogatorna och storstadsmiljön är ju gratis så man ska inte klaga.

Det finns även en hel del matställen i stan som serverar buffé till riktiga lågpriser, men det brukar inte vara nåt vidare, så det hoppar vi över.

De flesta tycks hålla sig till Ströget som går som en pulsåder genom byen.

För en anländande svensk som kommit till Köpenhamn för att bara drälla en dag, blir det gärna den traditionella promenaden från Rådhuspladsen till Kongens nytorv och tillbaka.

Fast en gång i tiden var det ju tvärtom; när man anlände med färja så började promenaden vid Kongens nytorv.

Ett besök på Magasin bör man hinna med. Även om man inte hittar något som passar så handlar det mycket om ta in atmosfären.

Jag har fastnat för kvadratformat. Hittade inställningen på min GF1:a och det känns bra. Man slipper vrida kameran till höjdformat tex. Det är också ett format som blir bra i bloggen.

Panasonic GF1 är trevlig att använda och att ha med sig och den känns gedigen. Dock har den några avigsidor.

Avsaknaden av en vettig sökare är en. Man kan köpa till en elektronisk för 2´, vilket jag ser som hutlöst.

Slutarljudet är förfärligt. Med tanke på att det inte finns någon spegel skulle alltså kameran kunna vara näst intill ljudlös.

Men man har valt att lägga in ett slutarljud som verkar vara samplat från en gammal Pentax Spotmatic där dämpningen av spegeln har gett upp.

Det hade varit fint om man kunnat byta eller sänka ljudet, men det verkar inte vara möjligt. Man får tydligen leva med skramlet.

Panasonic GF1, 20/1.7

Dokumentärfotografering i Malmö hamn

Jag har ju förvarnat tidigare om ytterligare ett inlägg med bilder från ett ödsligt Malmö hamn. Som en motvikt till gatufotografering så kommer här ett gäng bilder helt utan människor.

Jag kan rekommendera ett besök i hamnen ifall man gillar att fotografera tex gamla byggnader, ödsliga platser eller industriella motiv. Eller om man söker slitna omgivningar att använda som bakgrund i något sammanhang.

Bogserbåten Björn, var den enda båten i hamnen, i alla fall under mitt besök.

Här på den övergivna Hullkajen kan man ana en balkong med ogräs.

Ödsligheten är bedövande, man kan tycka att ytorna borde användas bättre.

Rep, eller tross som kanske är en mer korrekt benämning, kan bli ganska dekorativt i större format.

En rostig pollare och mera rep.

En trappa som naturen kämpar med att ta tillbaka.

Ännu en pollare att förtöja vid.

I det här ensamma huset på Frihamnsallén arbetade min far i början av 60-talet. Infarten till frihamnen låg då vid den låga byggnaden med blått tak, till vänster i bild. Omgivningarna såg likadana ut då som nu.

På andra sidan stängslet ligger Malmö frihamn med sin parkering för nyanlända bilar.

Lastkaj på Kinagatan.

Lastkaj på Grimsbygatan.

Här på Vintergatan fanns på 80-talet en yrkesfotobutik som hette Warehouse Professional Photo, förkortat WPP. Affärsläget var inte så strålande och man flyttade härifrån efter några år, men skylten på husväggen lämnade man kvar. Du ser den över dörren till vänster i bild.

Cykelbilder

Skulle ut på ett cykelärende, fick en ingivelse och rotade fram min cykel-kamerahållare som inte blivit använd sedan jag höll på med mina cykelfilmer för drygt två år sedan. Fäste min Panasonic GF1 på kulleden och kopplade in min nyinköpta fjärrkontroll. De flesta av bilderna blev väl inte så bra, många riktigt dåliga. Men några blev hyggliga och dem kan man ju visa. Det blir ju lite gissande då man inte kan kolla i sökaren. Man måste vara närmare än man tror för att det ska bli ett bra utsnitt. Jag använde mig av programautomatik, vilket ju inte var så genomtänkt, så till nästa cykelfotoprojekt blir det bländarautomatik och 1/500 och 400 ISO (om det är hyggligt ljus vill säga).

Det hände egentligen inte så mycket i början av färden. Det mest spännande var den här framåtlutade cyklisten i korsningen Erik Dahlbergsg/Fersens väg. Tilläggas bör att det med en sådan cykelställning inte är nådigt att vara man på herrcykel ifall kedjan hoppar av.

Sen hände inget förrän jag kom till korsningen Storgatan/S. Förstadsgatan där det rörde sig lite folk.

Den här bilden gillar jag, trots oskärpan (orsakad av vägbeläggningen).

Som cyklist ser man ju endast trafikregler och skyltar som rekommendationer, fast ibland måste man stanna till.

Här blir jag omkörd av en snabbtrampande tjej i storblommig klänning, mitt i korsningen Erik Dahlbergsg/Carl Gustavs väg.

Här borde väl egentligen högerregeln gälla, men är man cyklist så är man. Förkörsrätt är inget man har, det är något man tar.

Det blir ett lite annorlunda fotograferingssätt. Dels att man ju skjuter från höften och inte vet exakt vad som kommer med, vilket också beror på att man ju är i rörelse hela tiden. Och inte minst, man ser bilderna först när man laddar över dem till datorn. Inget kollande på displayen efter varje ruta inte.

Söndag i Mellersta hamnen

Var nere i Mellersta hamnen i söndags. Tänkte att en söndag skulle vara en perfekt dag att ta lite ödsliga bilder på gamla industribyggnader. Jag har inte varit i de krokarna på många år och man kan lugnt säga att ödslighet var ett understatement. Under de timmar jag tillbringade i området såg jag bara några lastbilschaufförer vid infarten till frihamnen och två gubbar som fiskade vid Hullkajen. Ingen av dem erbjöd något motiv så jag fick koncentrera mig på den industriella ödsligheten som det ju var tänkt från början.

Eftersom jag aldrig vill släpa på mer grejor än nödvändigt utan brukar nöja mig med kamerahus och ett objektiv, gäller det att välja rätt.

Jag hade först tänkt ta min D40X med en 28/3.5, men hittade i kameraskåpet en 28-70 som jag glömt bort att jag hade. Jag köpte den för 520 kronor på Tradera i höstas. Jag lade ett bud efter att ha läst i en test (Ken Rockwell) att det skulle vara en mycket bra, prisvärd optik. Objektivet tillverkades mellan 1992-99 och var som nytt ganska dyrt (jag tror drygt 3 000 kronor). Mitt exemplar är tillverkat omkring 1997.

Objektivet har autofokus, men bara med kamerahus som har autofokusmotor. Så det fick bli min D80-hus, som jag inte använt på ett tag då jag på senaste tiden kört mycket med mina gamla Pre Ai-objektiv som ju inte passar det huset.

Jag måste säga att jag blev imponerad av bildkvaliteten som jag upplever som högre än hos mina andra modernare zoomobjektiv. Jag gillar också att bländaren har 9 lameller vilket borde ge (har inte testat) en ganska snygg oskärpa, eller bokeh som det numera heter, när man vill ha kort skärpedjup. Objektivets kontrast är visserligen något lägre än hos modernare konstruktioner men det tycker jag spelar mindre roll.

Har använt mig av HDR, tre exponeringar automatisk gaffling, framförallt för att få bättre teckning i skuggpartierna. Det kommer ett lass ”vanliga” bilder också längre fram.

Fotnot
Det ligger nära till hands att tro att beteckningen ”D” på objektivet står för ”digital” men det står för ”distance” och betyder att det går information från objektivet till kamerahuset om vilket avstånd skärpan är inställd på. Detta för att få mer korrekta exponeringar vid fotografering med blixtautomatik under särskilda omständigheter. När objektivet tillverkades var detta en innovation men är nu så självklart att det inte längre skrivs ut på objektiven.