Regnig utflykt

Var på utflykt förra veckan, det var bestämt sedan länge så vi kunde ju inte veta att vi valt den enda regniga dagen i veckan. Det regnade i stort sett hela dagen och började inte klarna upp förrän vi åter var tillbaka på Malmö Central.
Hur som helst började vi med en tågresa till Helsingborg.

Jag satte mig i en av vagnarna som har nedfällbara säten längs långsidorna, då det händer lite mer där än i de vagnar där man sitter i rader. Det blev en del stopp vid olika stationer på vägen, och jag konstaterade att man har ett vackert gammalt stationshus i Kävlinge.

Vid ett av stoppen klev det på en skolklass. Barnen var entusiastiska och glada och pratade högt med varandra. Det satt två tjejer mitt emot mig och de berättade för alla sina kompisar att de minsann satt på de säkraste platserna då de hade en brandsläckare under sätet. De upprepade detta en fem, sex gånger och ganska högt, eftersom responsen från kompisarna var dålig och de ville vara säkra på att även de som satt längst bort i vagnen inte skulle missa denna värdefulla information.

Stationen i Häljarp bjöd inte på någon inspirerande arkitektur; byggnader i glas och stål, som antagligen går snabbt att sätta upp och är funktionella, men ack så tråkiga. Och regnet fortsatte.

Barnen steg av i Landskona och det steg på en matte med sin hund. Hunden verkade ganska van vid att resa med tåg och satt lätt uttråkad och betraktade sina medresenärer.

Väl framme i Helsingborg kunde man bara konstatera att promenaden från stationen till Dunkers inte bjöd på några överraskningar, mer än att regnet hade tilltagit något.

Utställningen vi skulle se var av konstnären Marianne Lindberg De Geer. Jag visste inte så mycket mer om henne än att hon debuterade sent i livet och att hon är gift med Karl Johan De Geer (vilket i sig tycks öppna en del dörrar i konstvärlden).

Utställningen var retrospektiv och var mycket skiftande, bland annat en samling jättestora porträttmålningar.

Hon visade även fotografier, men det framgick inte vem som tagit dem, kanske var det hon själv? Men i dagens konstvärld är det ju inte en självklarhet att konstnären är den som fysiskt åstadkommit konstverket. Det var i vilket fall ganska bra svartvita porträtt tagna i studio föreställande vänner och bekanta. I förtexten kunde vi läsa att konstnären hade blivit ovän med en, tröttnat på en, att en slog sin sambo och att en hade dött. Man blev klart nyfiken på vem som råkat ut för vad, men det stod inte, så man fick gissa

I ett rum fanns en del mekaniska dockor som skramlade och rörde sig statiskt. Några i konvulsioner. Dessa verk sades vara inspirerade av en period då konstnären arbetade inom mentalvården.

Det här dystra hörnet med teven i centrum var naturligtvis en installation med ett budskap, exakt vilket vet jag inte, men det var inget man blev glad av.

Den här kollektionen inramade bilder var desto roligare. Konstnären hade tagit reproduktioner av välkända bilder och målningar. Hon hade sedan klistrat in en teckning av sitt eget ansikte på samtliga verk.

Det var mycket att titta på och en kul idé, även om man undrar hur det förhåller sig med upphovsrätten till originalbilderna. Eller är det så att den konstnärliga friheten sätter sig över dylika petitesser? Har svårt att tänka mig att hon betalt upphovsmännen för rätten att klistra in nya ansikten på originalbilderna.

Därute vräkte regnet fortfarande ner. Vi lämnade Dunkers och Helsingborg för att resa vidare till Danmark och Louisiana. Men det får jag återkomma till.