Annonser från förr

Hittade några gamla exemplar av tidningen Populär Fotografi från 1966 och -67. Man kan ju lugnt konstatera mycket var annorlunda vid den här tiden jämfört med idag. Tidningarna riktade sig till män, vilket direkt framgår av annonserna.

Canons annonser kan man nog utnämna till de töntigaste någonsin. Ska kanske nämnas att Canon inte hade någon proffskamera vid den här tiden. Canon F-1 kom inte förrän 1970.

Men även andra kameramärken hade anspelningar på manligt och kvinnligt, hem och familj. Tänkte man inreda mörkrum hemma, måste man ju ha fruns samtycke. Kanske skulle hon samtycka till en Durst förstoringsapparat, då den var ganska liten och nätt.

Ifall mannen i familjen funderade på att köpa en ny smalfilmskamera av en snäv hushållsbudget kunde det vara mer försvarbart ifall han fick en liten skitkamera till frun på köpet.

Fotnot
Kan nämnas att närmaste konkurrenten, tidningen Foto, var snäppet värre. Vid den här tiden hade man alltid en mer eller mindre avklädd tjej på omslaget. Märkligt var att det aldrig fanns någon koppling till tidningens övriga innehåll. Det handlade endast om att synas i tidningsaffären.

Åter på Öster

Visst är det pampigt, funkishuset från 1930 på hörnet av Kungsgatan och Östra Förstadsgatan? I det här huset fanns tidigare stadens dammigaste skivbutik med det största sortimetet av udda CD-skivor. Nu huserar här China Box, som säljer kinesisk snabbmat. Jag brukar ofta gnälla över förfulning, brist på hänsyn när man sätter upp skyltar, då en del mer kan liknas vid nerskräpning än upplysning. Men Jag tycker faktiskt att China Box skylt är helt okej på den här gamla svängda fasaden. Den går också i ton med…

… skylten till det här snabbmatstället på andra sidan gatan. Den här stadsdelen behöver verkligen livas upp och jag tycker faktiskt att det är på gång. I alla fall här kring Värnhemstorget.

Men några kvarter längre bort, på väg mot Slussen ser det emellertid ut så här.

Men lite längre fram i gatan på motsatta sidan hittar man denna pastorala idyll.

Går förbi Carolibron som blev helt ombyggd förra året. Jag vet inte vad som var fel med den gamla, men tycker hur som helst att den nya bron blev fin.

På andra sidan kanalen ligger detta strykjärnshus. Jag vet inte riktigt när det är byggt, men skulle gissa på någon gång under 80-talet. Här låg tidigare en likadan byggnad som revs då den var i väldigt dåligt skick. Jag tycker nog att den gamla tegelbyggnaden i och för sig såg bättre ut än den här något krystade fasaden. Gatan till höger som går ner mot Östervärnsskolan heter Lilla Kvarngatan och jag kan nämna att jag och en kompis hyrde en studio där på nummer nio i mitten av sjuttiotalet. Även detta hus har fått stryka på foten till förmån för nybebyggelse.

Regnig utflykt

Var på utflykt förra veckan, det var bestämt sedan länge så vi kunde ju inte veta att vi valt den enda regniga dagen i veckan. Det regnade i stort sett hela dagen och började inte klarna upp förrän vi åter var tillbaka på Malmö Central.
Hur som helst började vi med en tågresa till Helsingborg.

Jag satte mig i en av vagnarna som har nedfällbara säten längs långsidorna, då det händer lite mer där än i de vagnar där man sitter i rader. Det blev en del stopp vid olika stationer på vägen, och jag konstaterade att man har ett vackert gammalt stationshus i Kävlinge.

Vid ett av stoppen klev det på en skolklass. Barnen var entusiastiska och glada och pratade högt med varandra. Det satt två tjejer mitt emot mig och de berättade för alla sina kompisar att de minsann satt på de säkraste platserna då de hade en brandsläckare under sätet. De upprepade detta en fem, sex gånger och ganska högt, eftersom responsen från kompisarna var dålig och de ville vara säkra på att även de som satt längst bort i vagnen inte skulle missa denna värdefulla information.

Stationen i Häljarp bjöd inte på någon inspirerande arkitektur; byggnader i glas och stål, som antagligen går snabbt att sätta upp och är funktionella, men ack så tråkiga. Och regnet fortsatte.

Barnen steg av i Landskona och det steg på en matte med sin hund. Hunden verkade ganska van vid att resa med tåg och satt lätt uttråkad och betraktade sina medresenärer.

Väl framme i Helsingborg kunde man bara konstatera att promenaden från stationen till Dunkers inte bjöd på några överraskningar, mer än att regnet hade tilltagit något.

Utställningen vi skulle se var av konstnären Marianne Lindberg De Geer. Jag visste inte så mycket mer om henne än att hon debuterade sent i livet och att hon är gift med Karl Johan De Geer (vilket i sig tycks öppna en del dörrar i konstvärlden).

Utställningen var retrospektiv och var mycket skiftande, bland annat en samling jättestora porträttmålningar.

Hon visade även fotografier, men det framgick inte vem som tagit dem, kanske var det hon själv? Men i dagens konstvärld är det ju inte en självklarhet att konstnären är den som fysiskt åstadkommit konstverket. Det var i vilket fall ganska bra svartvita porträtt tagna i studio föreställande vänner och bekanta. I förtexten kunde vi läsa att konstnären hade blivit ovän med en, tröttnat på en, att en slog sin sambo och att en hade dött. Man blev klart nyfiken på vem som råkat ut för vad, men det stod inte, så man fick gissa

I ett rum fanns en del mekaniska dockor som skramlade och rörde sig statiskt. Några i konvulsioner. Dessa verk sades vara inspirerade av en period då konstnären arbetade inom mentalvården.

Det här dystra hörnet med teven i centrum var naturligtvis en installation med ett budskap, exakt vilket vet jag inte, men det var inget man blev glad av.

Den här kollektionen inramade bilder var desto roligare. Konstnären hade tagit reproduktioner av välkända bilder och målningar. Hon hade sedan klistrat in en teckning av sitt eget ansikte på samtliga verk.

Det var mycket att titta på och en kul idé, även om man undrar hur det förhåller sig med upphovsrätten till originalbilderna. Eller är det så att den konstnärliga friheten sätter sig över dylika petitesser? Har svårt att tänka mig att hon betalt upphovsmännen för rätten att klistra in nya ansikten på originalbilderna.

Därute vräkte regnet fortfarande ner. Vi lämnade Dunkers och Helsingborg för att resa vidare till Danmark och Louisiana. Men det får jag återkomma till.

Promenad på Östra Förstadsgatan

Vi börjar vid Värnhemstorget, där det här gula huset ligger. Här huserade under ett par decennier Solokaffe. Man hade rosteri, paketering och lager här, men det var nog rosteriet som omgivningen mest lade märkte till. De flesta gillar väl doften av kaffe, men i lagom dos. Här låg det på gränsen till att bli en sanitär olägenhet. 

Kan nämna att jag i mitten av 70-talet hade ett fotouppdrag här, Solokaffe skulle lägga ner verksamheten samt sälja av maskinparken och behövde då bilder på all utrustning. Efter detta tog danska Karatkaffe över lokalerna för kontor och lager (men inget rosteri) och bytte ut skyltarna på taket.

Så det är lite kul att se att Soloskyltarna nu är tillbaka. Det har blivit ett café på bottenvåningen och en del av huset rymmer en inspelningsstudio med det passande namnet Roasting House. Vad som finns i resten av huset vet jag inte. Fasaderna här på Ringgatan har i alla fall fått en behövlig uppfräschning i samband med invigningen av jättekomplexet Entré.

Parallellt med Ringgatan ligger Pilgatan och där ser det ut så här. Jag läste att Akelius som äger fastigheterna har rensat bland affärsidkarna med påföljd att gatan nu i stort sett ligger helt öde. Det framgår att hyresvärden räknar med kraftigt ökade hyresintäkter med anledning av ökad efterfrågan på lokaler så nära Entré, och då vill man ju inte ha loppisar och glasmästare och sådant. Nej, fint ska det vara. Vi får se hur det går. Just nu ser det förfärligt ut.

Entré är staden senaste tillskott av shoppingcentra, man öppnade för ett drygt år sedan. Mixen av butiker är den vanliga och jag vet inte om det blivit den succé som man räknat med. Antagligen, eftersom handel tycks ha blivit Malmös profil vilken också har förstärkts och gynnats av danskarna och deras hårdvaluta.

Gott om cafeér och matställen är det på alla köpcentra och naturligtvis så även på Entré.

Här låg en gång en jättestor Konsumbutik. Numera heter stället Laserdome. Jag har aldrig varit där, men har fått mig berättat att man går hit med kompisar och leker krig; skjuter på varandra med någon slags laserstrålevapen. Förr skämtade man om ”att gå med i skytteklubben och lära sig skjuta och träffa nya vänner”, men här känns det som att man bara skjuter på sådana man redan känner.

Längre ner på Östra Förstadsgatan är det gott om tomma lokaler. När jag var barn, så var detta något av en paradgata, speciellt vid jultid, men sedan förföll den under 70-talet, då här såg ganska förfärligt ut. Men gatan repade sig och blev åter populär, och nu med tonvikt på mat blev den förmodligen den restaurangtätaste gatan i Malmö. Men tyvärr ser det ut som gatan åter börjat förfalla.

Den här verksamheten startade någon gång tidigt 70-tal. Man hette då Josty-kit och sålde elektroniska byggsatser av olika slag. Elektronikintresserade köpte sig ett paket och en lödkolv och kunde sedan sätta ihop sin egen förstärkare eller digitala väckarklocka. Nu har man lämnat den typen av verksamhet sedan länge och övergått till att enbart syssla med datorer.

När man startade verksamheten hade man en lokal på andra sidan gatan, men flyttade snart över till den här barackliknade byggnaden, som man då upplevde som ganska provisorisk, men som visade sig bli permanent (fast jag tycker fortfarande att den är gräsligt ful och inte passar in i gatubilden det minsta).

Promenad på öster

Tiderna förändras. Nu ligger här en fruktaffär och för inte alls länge sedan låg här en videouthyrningsbutik. Går man ännu längre tillbaka, som till 50-talet, så låg här förmodligen en speceriaffär. Så man kan nästan säga att cirkeln är sluten. Hur som helst är det positivt att det går att få lönsamhet i en liten butik trots att det ligger två stormarknader, Coop och Hemköp, alldeles i närheten.

Coop extra heter den här livsmedelsmarknaden. Tidigare hette den AGs Favör och när huset byggdes i slutet av 60-talet, då var det Epa som huserade här. Som framgår av bilden har man generösa öppettider, men trots alla konkurrensmedel överlever fruktaffären bara några steg bort.

På den här tomma plattan var tänkt att det skulle stå ett konstverk. Jag vill minnas att det skulle bli en slags triumfbåge i trä. Så var det tänkt när man byggde om Värnhemstorget år 2000. Men vad hände? Varför blev det aldrig någon utsmyckning? Kanske var man rädd för att det skulle bli en julbockseffekt, att någon vandal skulle sätta fyr på verket. Men då kunde väl torget ha fått någon annan utsmyckning istället för att bara lämna en tom platta?

Innanför staketet på den här, inte särskilt spännande bilden från Exercisgatan 1, finns en av de större byggskandalerna i Malmö. Och detta trots att där ju inte finns någonting egentligen. Jo, en parkeringsplats som egentligen är en fotbollsplan och en basketplan (vad hände förresten med ordet korgboll?) Nåväl, tillbaka till skandalen som naturligtvis inträffade på 70-talet, (närmare bestämt 1978) när de folkvalda i Malmö var i närmast total avsaknad av känsla för kulturella och historiska värden i stadsplaneringen. Här låg ursprungligen en slottsliknande byggnad som hyste Dahlgrenska stiftelsen. Bör även nämnas att byggnaden dessutom var K-märkt. Men nu var det så att skattekontoret, som på 70-talet kunde ha hur många anställda som helst då man ansåg att framtiden låg i den offentliga sektorn, behövde expandera. Och så fanns det en lämplig tomt vid sidan om befintlig skatteverksbyggnad, men där låg en idrottsplats och den gick ju inte att bebygga hur som helst.

Men så kom något snille på att om man river den jättelika gamla villan och gör en ny fotbollsplan på tomten, så kan man ju sedan bygga hus på den gamla idrottsplatsen. Alla tyckte detta var en strålande idé. Haken var att byggnaden ju var K-märkt, men den kunde ju länsstyrelsen häva. Så skedde och därför ser det ut som det gör. Sedan går tiden och även skattekontoret har fått dra åt svångremmen och begränsa antalet anställda. Nu vet jag inte vem som huserar i ”rörhuset”, men den gamla K-märkta villan lär ju inte återuppstå. Och behovet av idrottsplats är inte större än att man idag använder tomten som parkeringsplats. Må vi aldrig få tillbaka 70-talets okunniga diktatoriska betongpolitik.