Promenad på Östra Förstadsgatan

Vi börjar vid Värnhemstorget, där det här gula huset ligger. Här huserade under ett par decennier Solokaffe. Man hade rosteri, paketering och lager här, men det var nog rosteriet som omgivningen mest lade märkte till. De flesta gillar väl doften av kaffe, men i lagom dos. Här låg det på gränsen till att bli en sanitär olägenhet. 

Kan nämna att jag i mitten av 70-talet hade ett fotouppdrag här, Solokaffe skulle lägga ner verksamheten samt sälja av maskinparken och behövde då bilder på all utrustning. Efter detta tog danska Karatkaffe över lokalerna för kontor och lager (men inget rosteri) och bytte ut skyltarna på taket.

Så det är lite kul att se att Soloskyltarna nu är tillbaka. Det har blivit ett café på bottenvåningen och en del av huset rymmer en inspelningsstudio med det passande namnet Roasting House. Vad som finns i resten av huset vet jag inte. Fasaderna här på Ringgatan har i alla fall fått en behövlig uppfräschning i samband med invigningen av jättekomplexet Entré.

Parallellt med Ringgatan ligger Pilgatan och där ser det ut så här. Jag läste att Akelius som äger fastigheterna har rensat bland affärsidkarna med påföljd att gatan nu i stort sett ligger helt öde. Det framgår att hyresvärden räknar med kraftigt ökade hyresintäkter med anledning av ökad efterfrågan på lokaler så nära Entré, och då vill man ju inte ha loppisar och glasmästare och sådant. Nej, fint ska det vara. Vi får se hur det går. Just nu ser det förfärligt ut.

Entré är staden senaste tillskott av shoppingcentra, man öppnade för ett drygt år sedan. Mixen av butiker är den vanliga och jag vet inte om det blivit den succé som man räknat med. Antagligen, eftersom handel tycks ha blivit Malmös profil vilken också har förstärkts och gynnats av danskarna och deras hårdvaluta.

Gott om cafeér och matställen är det på alla köpcentra och naturligtvis så även på Entré.

Här låg en gång en jättestor Konsumbutik. Numera heter stället Laserdome. Jag har aldrig varit där, men har fått mig berättat att man går hit med kompisar och leker krig; skjuter på varandra med någon slags laserstrålevapen. Förr skämtade man om ”att gå med i skytteklubben och lära sig skjuta och träffa nya vänner”, men här känns det som att man bara skjuter på sådana man redan känner.

Längre ner på Östra Förstadsgatan är det gott om tomma lokaler. När jag var barn, så var detta något av en paradgata, speciellt vid jultid, men sedan förföll den under 70-talet, då här såg ganska förfärligt ut. Men gatan repade sig och blev åter populär, och nu med tonvikt på mat blev den förmodligen den restaurangtätaste gatan i Malmö. Men tyvärr ser det ut som gatan åter börjat förfalla.

Den här verksamheten startade någon gång tidigt 70-tal. Man hette då Josty-kit och sålde elektroniska byggsatser av olika slag. Elektronikintresserade köpte sig ett paket och en lödkolv och kunde sedan sätta ihop sin egen förstärkare eller digitala väckarklocka. Nu har man lämnat den typen av verksamhet sedan länge och övergått till att enbart syssla med datorer.

När man startade verksamheten hade man en lokal på andra sidan gatan, men flyttade snart över till den här barackliknade byggnaden, som man då upplevde som ganska provisorisk, men som visade sig bli permanent (fast jag tycker fortfarande att den är gräsligt ful och inte passar in i gatubilden det minsta).

Promenad på öster

Tiderna förändras. Nu ligger här en fruktaffär och för inte alls länge sedan låg här en videouthyrningsbutik. Går man ännu längre tillbaka, som till 50-talet, så låg här förmodligen en speceriaffär. Så man kan nästan säga att cirkeln är sluten. Hur som helst är det positivt att det går att få lönsamhet i en liten butik trots att det ligger två stormarknader, Coop och Hemköp, alldeles i närheten.

Coop extra heter den här livsmedelsmarknaden. Tidigare hette den AGs Favör och när huset byggdes i slutet av 60-talet, då var det Epa som huserade här. Som framgår av bilden har man generösa öppettider, men trots alla konkurrensmedel överlever fruktaffären bara några steg bort.

På den här tomma plattan var tänkt att det skulle stå ett konstverk. Jag vill minnas att det skulle bli en slags triumfbåge i trä. Så var det tänkt när man byggde om Värnhemstorget år 2000. Men vad hände? Varför blev det aldrig någon utsmyckning? Kanske var man rädd för att det skulle bli en julbockseffekt, att någon vandal skulle sätta fyr på verket. Men då kunde väl torget ha fått någon annan utsmyckning istället för att bara lämna en tom platta?

Innanför staketet på den här, inte särskilt spännande bilden från Exercisgatan 1, finns en av de större byggskandalerna i Malmö. Och detta trots att där ju inte finns någonting egentligen. Jo, en parkeringsplats som egentligen är en fotbollsplan och en basketplan (vad hände förresten med ordet korgboll?) Nåväl, tillbaka till skandalen som naturligtvis inträffade på 70-talet, (närmare bestämt 1978) när de folkvalda i Malmö var i närmast total avsaknad av känsla för kulturella och historiska värden i stadsplaneringen. Här låg ursprungligen en slottsliknande byggnad som hyste Dahlgrenska stiftelsen. Bör även nämnas att byggnaden dessutom var K-märkt. Men nu var det så att skattekontoret, som på 70-talet kunde ha hur många anställda som helst då man ansåg att framtiden låg i den offentliga sektorn, behövde expandera. Och så fanns det en lämplig tomt vid sidan om befintlig skatteverksbyggnad, men där låg en idrottsplats och den gick ju inte att bebygga hur som helst.

Men så kom något snille på att om man river den jättelika gamla villan och gör en ny fotbollsplan på tomten, så kan man ju sedan bygga hus på den gamla idrottsplatsen. Alla tyckte detta var en strålande idé. Haken var att byggnaden ju var K-märkt, men den kunde ju länsstyrelsen häva. Så skedde och därför ser det ut som det gör. Sedan går tiden och även skattekontoret har fått dra åt svångremmen och begränsa antalet anställda. Nu vet jag inte vem som huserar i ”rörhuset”, men den gamla K-märkta villan lär ju inte återuppstå. Och behovet av idrottsplats är inte större än att man idag använder tomten som parkeringsplats. Må vi aldrig få tillbaka 70-talets okunniga diktatoriska betongpolitik.

Feldmann zurück

Förra besöket på konsthallen och Feldmanns utställning var intressant, men fotografiskt blev det ganska mediokert. Det var mycket folk och ganska många vakter som gjorde att det blev nästan omöjligt att få till några hyggliga bilder.

Den här gången gick det bättre. Jag var där idag med en klass elever på guidad tur, vilket blev ganska lyckat, även fotografiskt.

Feldmann ger intrycket av att varken ta sig själv eller sin konst på så stort allvar. Eller kanske driver han med oss? En halväten smörgås, är det konst?

Den här skohyllan såg han i en butik och då han gillade sättet man exponerade skorna på, med baksidan framåt, lät han kopiera hyllan och så blev den ett konstverk.

Klassisk skulptur, fast i främmande färgsättning (vilket som synes inte framgår här).

En klass med lite yngre elever, hårt bevakade av sina lärare, var på konsthallen samtidigt som vi. Även de verkade gilla utställningen.

Mugshots av det anonymare slaget.

Blommor uppåt väggarna.

Här känns det åter lite tveksamt om nivån på konstverket…

Klassiskt måleri, bortsett från placeringen av ena pupillen…

Anonymt bröllopsfoto.

Fotnot
Den som vill se utställningen får skynda sig, den pågår bara tom 2 maj!

Snabbvisit på Möllan

Stannade till på Möllevångstorget på hemvägen i går. Skulle köpa korv, inte kokkorv eller korv att steka, utan munsbitskorv som passar till en öl eller ett glas vin. Sådan korv köper man bäst på Möllan, och då hos Malmö Kötthandel. Min favorit heter bondekorv, alltså inte bond-korv, som jag sade en gång när jag var där och då bara fick en frågande min. Nej, bondekorv heter det.

Möllevångstorget är lite speciellt, känns ganska osvenskt, vilket kanske inte är så konstigt då torghandel och de intilliggande butikerna drivs och ägs av invandrare från olika länder. Här kan man hitta delikatesser från all världens hörn.

De här frusna killarna vid cykelstället uppskattar inte vårväder med temperatur på bara fyra, fem plusgrader.

Arbetets ära heter statyn, som är gjord av konstnären Axel Ebbe som är flitigt representerad runt om i Skåne, framförallt i Trelleborg där han har en egen konsthall. Min favorit av honom är nog Mannen som bryter sig ur klippan som finns att beskåda på Universitetsplatsen i Lund. Arbetets ära kom på plats 1929.

Äkta bondekorv av lokal tillverkning från Malmö Kötthandel.

Åter på gång

Torsdag morgon, promenadmorgon. Huset till höger, en bit ner i gatan med hästen på taket, är en del av ett kvarter som jag vill minnas har uppstått där det tidigare låg en flickskola, allmänt kallad för ”tandborsten”, pga sin extremt långa, låga byggnad som sammanhängde med ett högre hus. Vet inte riktigt när förändringen skedde, men kanske någon gång på sent 80-tal kan vara en rimlig gissning.

Den här fasaden som tillhör Eons fulbygge ser man från Carl Gustafs väg. Man kan skymta taket på kronprinsen i bakgrunden och ytterligare en häst tillhörande ”tandborst-kvarteret”.

En av staden smalaste trottoarer, Erik Dahlbergsgatan nära Davidhallstorg.

Via Veneto, restaurang med pianobar, övergivet och sig likt och ingenting som tyder på någon förändring.

Kungsgatan, Malmös egen Unter den Linden (fast jag vet inte vad det här är för slags träd) Paulikyrkan i fonden.

Bakdörren till Paulikyrkan.

En port på Kungsgatan, 36B. 

Pentti

Jag känner en man som heter Pentti Melarti, han är konstnär, grafiker, illustratör och ett levande uppslagsverk i allt som handlar om konst. Hans grundtips när det gäller att verkligen se något i ett konstverk är tålamod. Han har berättat för mig om en undersökning som gick ut på att se hur länge människor stannar till och betraktar ett verk på en konstutställning. Jag vill minnas att svaret var 15 till 20 sekunder. För att verkligen se allt som ett konstverk har att ge, bör man enligt Pentti titta i minst 15 minuter. Det säger sig självt att i Penttis värld kanske man inte hinner med så många verk på en utställning men upplevelsen blir garanterat desto större.

Nu är jag inte där, och kommer säkerligen aldrig dit, jag har inte Penttis tålamod, inte heller hans passionerade intresse för konst. Men ofta när jag är på en konstutställning eller på museum, så tänker jag på Pentti och saktar då ner tempot, även inför sådant som kanske inte verkar så intressant vid första anblicken.

Pentti undervisar också, i måleri och grafik. Jag gick en kurs i grafik hos honom för några år sedan. Man utgick från en skiss och sedan ritsade man in motivet spegelvänt i en kopparplåt, färgade in plåten och tryckte sedan bilden på ett papper. Mycket pyssel och lite utrymme för misstag. Men av alla saker Pentti lärde mig, så var den viktigaste det att betrakta konst på ett för mig nytt sätt; med tålamod.

Stasis arkiv

Det pågår åter diskussioner i svensk politik om att öppna de gamla stasiarkiven för forskare och journalister så man kan reda ut vilka av våra medborgare som var agenter och informatörer åt den östtyska säkerhetspolisen. Åsikterna går isär om vad som är lämpligt, och vår egen säkerhetspolis Säpo, säger bestämt nej. Men oavsett vad man har för åsikt i frågan kvarstår fakta att Stasi var en ohyggligt hänsynslös organisation.

Det finns också ett gammalt talesätt som säger att om man inte tar itu med det förflutna är risken överhängande att misstagen upprepas.

När jag var i Berlin för några år sedan, besökte jag även fängelset i Berlin-Hohenschönhausen, platsen som länge inte existerade, i varje fall inte på kartan. Det började vid krigsslutet, 1945, då ryska ockupationsmakten behövde ett centralt läger för att samla upp aktivister, spioner och andra fientliga element för vidare transport bl.a. till Sachsenhausen. Förhållandena var vidriga och man räknar att ca 3 000 personer dog här mellan 1945 och 1946. (siffran uppgiven av ryska myndigheter är betydligt lägre: 886)

Lägret stängdes i oktober 1946 för att byggas om till fängelse, och började användas som sådant i mars 1951. Huvudsakliga uppgiften för fängelset kom att bli att hysa medborgare som kunde ses som motståndare till DDR.

Cellerna i det fuktiga källarplanet är små och försedda med träbrits och en spann som toalett. Ljuset var tänt dygnet runt och fången hämtades som regel till förhör under nattetid. Fysiskt våld kompletterades eller ersattes med psykiska övergrepp där brist på sömn och de långa nattliga förhören ingick.

Fångarna svävade redan från början i ovisshet, man visste inte var befann sig, då man blivit transporterad runt i en sluten transport i flera timmar innan man slutligen anlände till fängelset. Till detta kom också osäkerheten om vad som skulle ske med dem men också vad som skulle hända med deras anhöriga. De intagna var fullständigt utlämnade åt en godtycklig överhet.

Bland fångarna fanns utpekade nazister, men också medlemmar i olika demokratiska organisationer samt kommunister och ryska officerare som av olika skäl kunde misstänkas vara illojala mot partiet. Under 50-talet kom här att interneras människor från så skilda grupper som ledarna för folkupproret 1953, men även medlemmar i Jehovas vittnen.

På fängelset Hohenschönhausen satt även politiker som fallit i onåd, och åtminstone vid ett tillfälle kidnappade man en regimkritiker från Västberlin, Advokat Walter Linse som bortfördes 1952 och kom att avrättas i Moskva året därpå. Här förvarades också personer som försökt fly till väst.

Verksamheten växte ohejdat och fram till mitten av 80-talet hade Stadsäkerhetstjänsten som mest drygt 90 000 anställda spioner och uppskattningsvis dubbelt så många inofficiella medarbetare som spionerade på anhöriga, grannar och bekanta. Dessa informatörer fanns både i öst och i väst.

I Östtyskland riskerade med andra ord i stort sett vem som helst att bli anklagad för statsfientlig verksamhet eller förräderi.

Verksamheten upphörde tvärt vid murens fall, och säkerhetsfolk satte omedelbart igång med att förstöra dokument om vad som försiggått genom åren. Men det mesta finns kvar och man påstås ha goda möjligheter att återskapa större delen av de förstörda dokumenten.

Fängelset stängde i oktober 1990 och blev förklarat som historiskt monument -92. Guiderna som visar runt har mycket god lokalkännedom, då de flesta vid något tillfälle har själva suttit internerade här.

I Danmark öppnades arkiven redan 1999 och diskussioner har sedan förts om möjligheten att lagföra de som gått Stasis ärenden, ca 50 personer. I Norge räknar man ca 30 personer och i Sverige har våra folkvalda gått Säpos ärenden och lagt locket på.

Kamera: Fuji Finepix F30