Stasis arkiv

Det pågår åter diskussioner i svensk politik om att öppna de gamla stasiarkiven för forskare och journalister så man kan reda ut vilka av våra medborgare som var agenter och informatörer åt den östtyska säkerhetspolisen. Åsikterna går isär om vad som är lämpligt, och vår egen säkerhetspolis Säpo, säger bestämt nej. Men oavsett vad man har för åsikt i frågan kvarstår fakta att Stasi var en ohyggligt hänsynslös organisation.

Det finns också ett gammalt talesätt som säger att om man inte tar itu med det förflutna är risken överhängande att misstagen upprepas.

När jag var i Berlin för några år sedan, besökte jag även fängelset i Berlin-Hohenschönhausen, platsen som länge inte existerade, i varje fall inte på kartan. Det började vid krigsslutet, 1945, då ryska ockupationsmakten behövde ett centralt läger för att samla upp aktivister, spioner och andra fientliga element för vidare transport bl.a. till Sachsenhausen. Förhållandena var vidriga och man räknar att ca 3 000 personer dog här mellan 1945 och 1946. (siffran uppgiven av ryska myndigheter är betydligt lägre: 886)

Lägret stängdes i oktober 1946 för att byggas om till fängelse, och började användas som sådant i mars 1951. Huvudsakliga uppgiften för fängelset kom att bli att hysa medborgare som kunde ses som motståndare till DDR.

Cellerna i det fuktiga källarplanet är små och försedda med träbrits och en spann som toalett. Ljuset var tänt dygnet runt och fången hämtades som regel till förhör under nattetid. Fysiskt våld kompletterades eller ersattes med psykiska övergrepp där brist på sömn och de långa nattliga förhören ingick.

Fångarna svävade redan från början i ovisshet, man visste inte var befann sig, då man blivit transporterad runt i en sluten transport i flera timmar innan man slutligen anlände till fängelset. Till detta kom också osäkerheten om vad som skulle ske med dem men också vad som skulle hända med deras anhöriga. De intagna var fullständigt utlämnade åt en godtycklig överhet.

Bland fångarna fanns utpekade nazister, men också medlemmar i olika demokratiska organisationer samt kommunister och ryska officerare som av olika skäl kunde misstänkas vara illojala mot partiet. Under 50-talet kom här att interneras människor från så skilda grupper som ledarna för folkupproret 1953, men även medlemmar i Jehovas vittnen.

På fängelset Hohenschönhausen satt även politiker som fallit i onåd, och åtminstone vid ett tillfälle kidnappade man en regimkritiker från Västberlin, Advokat Walter Linse som bortfördes 1952 och kom att avrättas i Moskva året därpå. Här förvarades också personer som försökt fly till väst.

Verksamheten växte ohejdat och fram till mitten av 80-talet hade Stadsäkerhetstjänsten som mest drygt 90 000 anställda spioner och uppskattningsvis dubbelt så många inofficiella medarbetare som spionerade på anhöriga, grannar och bekanta. Dessa informatörer fanns både i öst och i väst.

I Östtyskland riskerade med andra ord i stort sett vem som helst att bli anklagad för statsfientlig verksamhet eller förräderi.

Verksamheten upphörde tvärt vid murens fall, och säkerhetsfolk satte omedelbart igång med att förstöra dokument om vad som försiggått genom åren. Men det mesta finns kvar och man påstås ha goda möjligheter att återskapa större delen av de förstörda dokumenten.

Fängelset stängde i oktober 1990 och blev förklarat som historiskt monument -92. Guiderna som visar runt har mycket god lokalkännedom, då de flesta vid något tillfälle har själva suttit internerade här.

I Danmark öppnades arkiven redan 1999 och diskussioner har sedan förts om möjligheten att lagföra de som gått Stasis ärenden, ca 50 personer. I Norge räknar man ca 30 personer och i Sverige har våra folkvalda gått Säpos ärenden och lagt locket på.

Kamera: Fuji Finepix F30

Kronprinsen Köpcentrum

Jag besökte Kronprinsens köpcentrum häromdagen. Jag läste någonstans att det här kvarteret med sitt höghus på 26 våningar som stod klart 1964 innehöll ett av Sveriges första köpcenter. Trots detta känns det som butikerna där i dag få kämpa hårt för sina marknadsandelar. De starkaste kommersiella krafterna verkar vara Systembolaget, Apoteket och Hemköp.

Man har öppnat en så kallad foodcourt i utrymmet som en gång i tiden inrymde Restaurang Kronprinsen där diverse prominenta artister uppträdde innan restaurangen stängde i slutet av 90-talet. Jag minns att jag såg en show där med Povel Ramel och Wenche Myhre någon gång på 70-talet.

Men nu är det som sagt en slags kollektiv servering där. Det var eftermiddag när jag var där och väldigt stilla, men jag vet inte om det var lugnet före eller kanske efter stormen eller om detta var det normala tillståndet.

Apoteket drar som sagt en hel del kunder, även om målgruppen verkar lite äldre. Stadsdelen kallades ju förr för ”käppastan”, och även om det påstås ha skett en generationsväxling så verkar inte Kronprinsen attrahera den yngre generationen i någon större utsträckning.

Bokhandeln har slagit igen, vilket är synd. Närmsta bokhandel nu är väl den vid Fridhemstorget, som har legat där så länge jag kan komma ihåg. Jag minns att jag var där med min mor och köpte en psalmbok till min konfirmation 1962. Min far tyckte det var en onödig utgift eftersom jag lika gärna kunde använda hans gamla, men när vi kollade så visade det sig att numren på psalmerna inte stämde längre, vilket gladde mig eftersom jag gärna ville ha en egen psalmbok precis som mina konfirmationskompisar.

Mellan Kronprinsen och Borgarskolan låg förr ett koloniområde, men nu finns här bland annat en stor idrottsplats som just nu ligger i vinterdvala.

Malmö city

Jag tog en promenad genom Malmö city häromdagen, var på väg till en föreläsning på S:t Gertrud. Jag valde Södergatan och passerade då Åhlénshuset som ju har genomgått ett par förändringar genom åren. Det byggdes som en ful, grå betonglåda, vet inte exakt när, men det måste ha varit på 70-talet, en tid då varken arkitekter eller politiker verkar ha brytt sig om slutresultatet. 1993 genomförde man en fasadförändring som jag minns blev ett lyft, i alla fall om man jämför med tidigare. 

2005 gjordes så den senaste förändringen som gör att byggnaden nu närmast påminner om ett gigantiskt akvarium. Men det är ok, det är modernt, ligger i tiden och staden håller ju på att förvandlas till storstad. Vill man till äventyrs uppleva den gamla betongkänslan, kan man gå ner i Per Weijersgatan och låta blicken glida längs övre delen av Åhléns fasad.

En bit från Åhléns låg en gång det så kallade Butterickshuset som revs 1992. Numera ligger även där ett slags glashus. Butterickshuset, byggt på 1880-talet, ventilerades flitigt i pressen när det skulle rivas. Huset var tydligen väldigt förfallet invändigt men hade en mycket vacker fasad som folkopinionen ansåg värd att bevara. Byggföretaget som ägde fastigheten lovade dyrt och heligt att man skulle göra en avgjutning av den gamla fasaden och efter att ha byggt ett nytt hus skulle man klä huset med avgjutningen och vi vanliga förbipasserande skulle överhuvudtaget inte märka någon skillnad. 

Men sedan gick tiden och de som protesterat mest intensivt hittade antagligen något annat, viktigare att protestera mot och bygget som engagerat så många pennor blev plötsligt helt oviktigt. Något att fundera över när man passerar detta hörn av Södergatan och Baltzargatan.

Caroli City stod klart 1973 och jag tror det var Malmös första verkliga shoppingtempel byggt för ändamålet. Mobilia fanns ju sedan några år, men butikerna där låg i gamla industribyggnader från 1898 som ursprungligen hyste Malmö Yllefabrik.

Jag har förstått att cityhandeln kämpar en hård kamp för sin överlevnad, och Caroli City är väl inget undantag. Kanske är det symboliskt att en bokstav har slocknat i skylten.

Kan nämnas att för att kunna bygga det här gräsligt fula enorma kolosskvarteret fick man riva några av stadens allra äldsta gator och kvarter med historia som sträckte sig tillbaka till 1200-talet. Caroli City får med detta representera ett av de grövsta kulturella övertrampen i Malmös historia.

Såg i tidningen att Malmös nuvarande ”starke man”, Ilmar Reepalu, har fått en utnämning för sina insatser beträffande design och arkitektur i Malmö. Skulle man ha gett någon motsvarande utnämning till hans företrädare på 70-talet, Nils Yngvesson, skulle detta i så fall vara som kulturens dödgrävare.

Granne till Caroli City ligger S:t Gertrud, kvarteret med anor från 1500-talet, som Yngvesson antagligen glömde bort och följaktligen fick finnas kvar till eftervärlden.

Så här såg det ut denna morgon på S:t Gertruds uteservering. Kanske var det så att man med hopp om en kort vinter och en tidig vår beslutade sig för att det inte var lönt att sätta undan utemöblerna när sommarsäsongen tog slut. Eller möjligen var det klimatdebatten som gjorde att man tog för givet att vintern skulle bli så mild att folk gärna skulle sitta ute och äta även den här årstiden.

Malmös fulaste hus?

-

Det här måste vara en av Malmös allra fulaste byggnader. Man undrar hur det bara kan vara möjligt att få tillstånd att uppföra något liknade. Det handlar ju heller inte om något litet hus precis, utan i storlek som ett ordinärt kvarter ligger denna fula fönsterlösa koloss i tegel och betong vid korsningen Krutmeijersgatan och Carl Gustafs väg. Byggd i en tid när ingen verkar ha brytt sig ett spår om utseende, estetik eller anpassning till omgivningen, utan bara sett till det praktiska.

Jag gillar normalt inte att man klottrar på byggnader, men i det här fallet kan det ju faktiskt inte bli värre...

Men vad döljer sig bakom dessa murar och staket? Om det är ett fängelse kan man bara hoppas att arkitekten sitter därinne. Skylten vid den låsta grinden talar om att P-platsen i fråga är reserverad för Eon. Är det ett hemligt kraftverk, eller kanske någon slags transformatorstation? I vilket fall, byggnaden aspirerar verkligen på titeln, ”Stadens fulaste byggnad”. Man kan tro man är i Östberlin.

Ranelid & Bergman

Häromveckan såg jag tv-programmet Stjärnorna på slottet, där upplägget som bekant är att några kända människor tillåter varandra att få dominera var sitt avsnitt. De är ömsesidigt snälla och artiga, vilket gör det hela ganska lättsamt, lite smågnabb men inga konflikter. I detta avsnitt var alla deltagare överens om hur synd det var om Björn Ranelid som blivit trakasserad både som barn och vuxen, vilket vi åskådare också kunde sympatisera med. Man var vidare överens om de usla egenskaperna hos en del medlemmar av journalistkåren, och här började Ranelid verkligen elda upp sig, plötsligt kändes det som han var den ende verkligt skrivkunnige bland dessa grammatiska hedningar. Man fick känslan av att det bara var han själv som var värdig att hantera en penna.

Sedan kom han av någon anledning in på film och konstaterade då att Ingmar Bergmans filmer var vida överskattade. Här fick han även draghjälp av Kjell Bergkvist som kallade Bergmans samlade produktion för ”pretentiös smörja”, vilket till och med fick den timida Meg Westergren att protestera.

Ranelid lät oss förstå att Jan Troells filmskapande hade fått stå tillbaka på grund av Bergmans egensinnighet och dominans i svensk film, något som inte alls stämmer överens med Troells egna synpunkter på Bergman: ”Han betyder och har betytt väldigt mycket för mig. Dels som inspiratör på många sätt men också direkt genom att stödja mig i mitt konstnärskap. Det var tack vare honom som jag fick igenom en av mina filmer, ”Bang!” från 1977. Ingen annan trodde på projektet, men så läste han igenom manus och hjälpte mig så att jag kunna genomföra filmen. Han var en väldigt generös människa.” (Expressen 31/7 2007)

Vad tyckte då Bergman om Troell? Jo följande: ”Jan Troell är för mig ett alldeles äkta, stort lysande geni. Han ger sig fan på någonting och han bryr sig inte om det är publikt eller inte…Han är en oerhört märkvärdig, fullkomligt originell och djupt inspirerande regissör.” (Filmen Bergmans röst 1997)

Det verkar oundvikligen så att Ranelid har bättre kontroll över pennan än sin tunga, och vill han ha vår sympati för de elakheter han blivit utsatt för i pressen, måste han nog även tänka igenom vad som lämnar hans egen mun.

Man får naturligtvis tycka vad man vill om upphovsmän och deras verk, men det känns väl magstarkt att så enkelt avfärda en av världens största regissörer. Jag har läst böcker av Ranelid och har väl lite svårt för hans självförhärligande skrivsätt. Vid en jämförelse föredrar jag definitivt Bergman som författare.

Ingen som sett filmer som Trollflöjten och Fanny och Alexander kan med vett och vilja avfärda dessa som ”pretentiös smörja”.

Slutligen ett citat från husguden Bergman:
”Ska man improvisera, måste man se till att vara djävligt väl förberedd.”

Fotnot
Klart är att när man ser Bergmans tidigare produktioner så verkar dialogen både styltig och tillgjord, men så var det av någon anledning på den här tiden. Det tillämpades generellt ett slags ganska stelt ”teaterspråk” i svensk spelfilm och när det gällde journalfilmer hade man ett annat, hurtigare tonfall. Antagligen var det en regel att uttalet skulle vara extremt tydligt i alla lägen. Det kom att dröja till en bra bit in på 60-talet innan man började prata normalt i svensk film. Jag vet inte hur det var i andra länder, har inte tillräckliga språkkunskaper för att höra nyanserna, men kanske var det så även där.

Paris 1970 på diafilm

Så har jag då äntligen kommit igång med att digitalisera mitt gamla dia- och negativarkiv. Jag har ju tidigare beskrivit den anordning jag konstruerat för ändamålet; Nikon D80 försedd med bälg och en Nikonoptik från en förstoringsapparat. En mycket skarptecknande optik, gjort för att prestera optimalt på korta avstånd. De här analoga objektiven tecknar dock något mjukare (har lägre kontrast) än optik avsedda för digitalt bruk, men det kan man ju enkelt efterjustera. När det gäller reproduktionsarbete kan det rentav vara en fördel med lite större kontrastomfång. Som belysning använder jag ett färghuvud från en gammal förstoringsapparat. Bilderna här kommer från en resa till Paris som jag och en kompis gjorde 1970.

Avfotograferingen gör jag med kameran inställd på RAW-format, och ISO 100 (lägsta), exponeringstiden 1/15 och bländareinställningen hamnar på 8 - 11, beroende på tätheten i diat.
Antagligen skulle en dyrare skanner ge ett bättre resultat, men jag tror det är marginellt för mina behov, samtidigt som det roar mig att återanvända gammal teknik som jag har liggande i gömmorna.

Jag var inte speciellt fotografiskt bevandrad vid den här tiden, men min reskompis var desto mer rutinerad. Han hade en Hasselbladare. Min egen nyinköpta kamerautrustning hade kostat mig en månadslön och bestod av en Pentax Spotmatic och två objektiv. Det här var enkla grejer utan några finesser då allt som handlade om foto vid den här tiden var nästan oöverkomligt dyrt.

Diafilmen jag använde, minns jag var en nyhet; Agfa 50S. Man ser nu att den inte riktigt motstått tidens tand, då vissa nyanser och färger blekts en del. Till på köpet blev bilderna monterade i Agfa diaramar som limmades ihop med damm och allt.

Stämningen från studentrevolten -68, levde kvar 1970 och minsta misstanke om en upprepning fick myndigheterna att besätta broar och vitala gatukorsningar med polis försedda med karbiner och stålhjälmar. Alla suspekta personer, dvs av manligt kön med långt hår (inklusive undertecknad), avkrävdes legitimation.

På Place de Tertre i Montmartre höll konstnärerna till och gör antagligen så fortfarande och med samma varierande kvalitet på sina alster.

Vi bodde högst upp på ett gammalt hotell på Rue Lafayette med badrummet i källaren (toalett fanns dock i korridoren). Utanför vindsfönstret fanns en avsats så man kunde rigga upp ett stativ och fotografera månen.


Kamera: Pentax Spotmatic, 50/1.8 och 85/1.8

Leejeans

Jag glömmer det aldrig; inköpet av mina första amerikanska jeans. Det måste ha varit 1960-61 och jag var omkring 12 år. Jag hade förberett min mor länge och väl, åtminstone kändes det så, antagligen var det nog bara några veckor det handlade om, men man hade ett annat tidsperspektiv i den åldern.

Några av mina klasskompisar hade nämligen börjat komma till skolan i jeans, dels var det inte så vanligt då, de flesta hade vanliga byxor, men det ovanliga var att namnet Lee stod stort och tydligt på en bit läder alldeles ovanför höger bakficka, och läderbiten bildade en sölja för bältet att gå igenom. 
Detta att skylta med varumärket var något alldeles nytt. Men det var inte bara ”läderlappen” med namnet, det var präglade nitar och knappar och naturligtvis dekorsömmen på bakfickorna som visade att det var ett par äkta Lee Riders. Det här lärde man sig snabbt.

Jeans hade ju funnits på marknaden ett bra tag, men de var svenska och anonyma - märkeslösa. De kallades ibland för nitbyxor eftersom sömmarna var förstärkta med nitar och bars av killar med polisonger och stora bilar. 

Men som sagt, Lee stod för en mindre revolution, och jag kände att ett par sådana skulle innebära en avsevärd förbättring av mitt självförtroende, det gällde bara att övertyga morsan om vikten av detta. Jag minns att det gick förvånansvärt enkelt, hon knorrade dock något om priset, de kostade 30 kronor och ett par vanliga svenska jeans kunde man få för ca 17-18.

Lee såldes bara på ett ställe i Malmö, nämligen på Engelbrektsboden som var inhyst i ett slitet lågt hus beläget på Engelbrektsgatan, även denna något bedagad och det skulle dröja länge innan gamla väster i Malmö skulle komma att betraktas som charmigt. Det hängde ett par jättelika jeans på fasaden till huset och stora skyltar gjorde reklam för Lee Riders som de åtråvärda jeansen hette.

Engelbrektsboden var vid den här tiden ett ganska spartanskt försäljningsställe, allt expedierades över disk och man fick prova bakom en gardin, men det var inte något man brydde sig om. Det här var ju en milstolpe, en höjdpunkt i mitt dittillsvarande liv. Jag var mycket lycklig med inköpet, nu återstod bara att övertyga min mor om att jag skulle få ha dessa mirakelbyxor i skolan, något som hon inte tyckte var riktigt lämpligt, så snygga var de inte. Men även här föll hon så småningom till föga, inför det klassiska argumentet att ”alla andra” ju hade Lee-jeans i skolan.

Fotnot

Engelbrektsboden hade även en historik före jeansens tid. Man startade redan på 20-talet och sålde då bland annat arbetskläder till folk som jobbade på Kockums, Malmös största arbetsplats.
Allt förändrades drastiskt då man 1960 fick agenturen för Lee, som snabbt blev det största jeansmärket i Sverige och mellan åren 1960-1978 såldes det ca 1,5 miljoner par om året. Pengarna räckte till att i slutet av 60-talet flytta från kåken på Engelbrektsgatan till ett stort eget nybygge vid Hovrätten i Malmö.