Amsterdam

Amsterdam, staden som har fler kanaler än Venedig, är kanske mest känd för sin liberala inställning till droger och prostitution. Men den är även en av de tryggaste städer man kan vistas i. Man kan ju undra hur detta hänger ihop. Kanske är det så att ramarna är vida men fasta? Att människorna uppskattar friheten, men följer reglerna?
Hursomhelst är det en väldigt trevlig stad att besöka, människorna är vänliga och hjälpsamma. och den lugna trafiken gör staden skön att strosa omkring i. Rekommenderar verkligen ett besök.

Det är nog få städer som har fler broar än Amsterdam. Man upphör inte att förvånas över den påtagliga stillhet som råder i de centrala delarna, avsaknaden av trafikbrus gör att det stundtals känns som man är i en småstad.

Det känns som staden är sponsrad av datorföretaget Apple, åtminstone använder man sig av en liknade benämning: I amsterdam dyker upp i olika sammanhang, som här tex i storformat bakom Riksmuseum; en flitigt använd bakgrund.

Holländarna är av tradition ett cyklande folk, men bor man i Malmö så känns inte skillnaden så stor. Kanske är holländarna än mer hänsynslösa än vi när det gäller framfart på tvåhjuling. Ringklockan används flitigt och farten är hög även i trånga passager.

Ett besök på Vincent van Goghmuseet är en nödvändighet. När van Gogh levde fick han knappt ihop till brödfödan (han sålde ju bara en tavla under sin livstid) och nu står vi i kö för att se hans tavlor på det moderna van Goghmuseet.

Den här kvinnan stod och beundrade sin spegelbild i den stora glasrutan till moderna museet

I hamnen finns Nemo som är ett slags vetenskapligt experimenthus för barn och ungdomar och framför den gröna byggnaden låg det ett sjörövarskepp.

För det mesta är inte kanalerna försedda med vare sig räcke eller annat skydd så det gäller att ha tungan rätt i mun när man ska parkera. Men det går galet ibland, och tydligen så pass ofta att man har en speciell räddningstjänst som har till uppgift att dra upp bilar som hamnat i kanalen

Husbåtar finns det gott om, amsterdamborna utnyttjar verkligen kanalerna. Här sitter ett gäng och fikar på sin pråm.

Det finnas gott om marknader i Amsterdam, t.ex. marknaden på Waterlooplain, där det finns något för alla, som t.ex. religiösa artefakter av skilda slag.

Två hattsäljande men ack så olika huvuden på marknaden.

Så här såg fotoavdelningen ut på Waterlooplain. Den fick dela försäljningsyta med tidskriftsavdelningen.

I utkanten av marknaden stod det här gänget och spelade. Först tyckte vi det lät det ganska trevligt, lite gnälligt zigenskt-judiskt ungefär, så vi satte oss i ett hörn och vilade benen, men ganska snabbt blev monotonin outhärdlig och vi gick.

En äldre dam utforskar retrosortimentet vid en secondhandbutik

Det var en regnig dag och den här hunden var helt nöjd med att stå på trappan och betrakta omgivningarna

Ett besök i Sachsenhausen

Jag besökte koncentrationslägret Sachsenhusen i samband med några dagar i Berlin hösten -07. Lägret ligger i den norra delen av staden Oranienburg, ca 3 mil utanför Berlin.

Nazisternas utrotningsverksamhet under andra världskriget borde väl alla känna till, men det berör mig illa att det faktiskt finns människor som på fullt allvar påstår att detta aldrig har hänt. Detta trots vittnesmål och omfattande dokumentation, både av nazisterna själva(!) men kanske framförallt av den amerikanska armén.

Eisenhower som var befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa, gav nämligen order om att alla hemskheter som man påträffade i dessa läger skulle dokumenteras med film, fotografi och skrivna vittnesmål. Han gav också order om att så många som möjligt av den tyska civilbefolkningen skulle tvingas besöka ett koncentrationsläger. Detta för att skapa uppmärksamhet kring det ofattbara i dessa massmord så att ingen i framtiden skulle kunna förneka att de verkligen skett. Men också med förhoppningen att något liknade aldrig skulle upprepas.

Lägret Sachsenhausen byggdes 1936 och fylldes snabbt med motståndare till den nazistiska regimen. Här internerades kommunister, socialdemokrater och fackföreningsfolk, men också judar, zigenare, vapenvägrare och homosexuella, samt olika grader av kriminella.

Från 1939 användes Sachsenhausen främst som arbetsläger för utländska krigsfångar från de nazistockuperade länderna. Fångarna sysselsattes bl.a. med jordbruk, vägarbeten och i stenbrott.

Antalet människor som dog i lägret under nazitiden uppskattas till drygt 100 000 genom svält, tortyr, sjukdomar samt massavrättningar.

I april1945 tömde nazisterna lägret och 30 000 fångar tvingades marschera mot Östersjön. Planen var att placera fångarna på fartyg som sedan skulle sänkas. Man uppskattar att 6 000 människor dog innan Sovjetiska trupper hann upp och stoppade marschen.

I augusti samma år tog sovjetiska armén över lägerverksamheten och bortsett från att man stängde krematorium och avdelningen för massmord, så fortsatte verksamheten som tidigare. Och lägret fylldes åter av motståndare till regimen, fast nu den kommunistiska, samt en blandning av människor dömda av militärdomstol och kriminella.

Lägret stängdes 1950, man räknar att det under den kommunistiska lägertiden inhyst ca 60 000 människor varav ca 12 000 dött av svält och sjukdomar.

Man får känslan att kriget knappat hunnit vara över förrän en stor grupp ryssar sysselsatte sig med att resa diverse segermonument i Berlin med omnejd. 

Jag besökte Sachsenhausen en vacker höstdag, solen sken, där var inte mycket folk och den nästan totala stillheten stod i bjärt kontrast till denna hemska plats där människor metodiskt under lång tid blivit utsatta för obeskrivliga lidanden.

Det finns en hel del info om Sachsenhausen på Internet tex. här: http://www.vitabussar.se/Sachsenhausen.htm

Lundakarnevalen 2006

Jag åkte till Lund, egentligen inte för att bevista karnevalen utan för att titta på en fotoutställning som en fd elev deltog i. Jag avstod från att ta bilen, dels för att jag inte upplever Lund som en bilvänlig stad, men också för att det för det mesta känns som en omöjlig uppgift att hitta en parkeringsplats där. Jag tog istället tåget, ett val jag var långtifrån ensam om. Det blev ståplats. Väl framme drogs jag omedelbart in i karnevalsstämningen, dvs. in i den folkmassa som kantade gatan precis vid stationen. Jag hittade emellertid en glipa och ställde mig, precis som alla andra, att vänta. Som tur var hade jag min Pentax Optio i fickan. Det blev en del hyggliga bilder, dock hände något med kameran vilket gjorde att en stor del av bilderna blev gravt överexponerade. Eftersom jag använde kamerans sökare och inte displayen när jag fotograferade, tog det en stund att upptäcka felet. Som med alla andra apparater med datoranknytning, stängde jag av kameran, startade om, och sedan fungerade den igen.

Hursomhelst, nerräkningen har börjat, nästa år är det dags igen, och i väntan på detta spektakel följer här några bilder från karnevalståget 2006.

Alla väntar, men nu börjar vi kunna skymta karnevalståget

Det här känns nästan som stormningen av Bastilien

Måste kännas tryggt och säkert med hjälm när man spelar fiol

Den här klarinettspelande studenten hörde nog inte till årets kull

Det här ska antagligen föreställa Kungen, men vi som varit med ett tag, ser nog en större likhet med Torbjörn Fälldin

Här ser man de båda huvudrollsinnehavarna i vårt julfirande

Systrarna Graafs företräden rönte stor uppmärksamhet

Även vid den här tiden pratades det om influensa, men då handlade det inte grisar, utan då kom hotet från fåglarna

Analoga resebilder bilder

Lite gamla resebilder från olika håll som jag skannat in. 

Den okände soldatens grav, Paris
Ett populärt fotoobjekt, även för mig, fast jag nöjde mig med en bild av de som fotograferade.
Maj 1978. Nikon FM med normalobjektiv och Tri-X

Centre national dárt et de culture Georges Pompidou
Ett konstmuseum med ett av de längre namnen, kallas dock allmänt för Bobour, som vad jag förstår är namnet på kvarteret sedan urminnes tider. Och det är klart – Varför ska man ändra på sakers namn bara för att de byter skepnad?
Bilden är ett höftskott i en av rulltrapporna på det här museet. Kameran var en Minox 35 EL, en kul liten kamera (när den inte krånglade) med hygglig optik. Filmen var som vanligt Tri-X.

Eiffeltornet
Ett fantastiskt torn byggt 1889 till världsutställningen och skulle egentligen ha monterats ner året därpå. Fick stå kvar tills vidare…
Eiffeltornets hissmaskineri, fotograferat i maj 1978 med en Nikon FM med 35/2,8. Filmen var Tri-X.

Vänder man blicken rakt neråt en bit upp i tornet, kan man se den här symmetriska vyn.

Subway
Bilden är ett snapshot på väg upp från underjorden i december 1977 med en Minox 35 EL och Tri-X. Det hände mycket i London det här året, musicalen ”Elvis” med P.J. Proby i en bärande roll gick för fulla hus, drottningen firade jubileum och Sex Pistols toppade listorna med ”God Save the Queen” som dock inte fick spelas i radio…

Broadway, New York
Stod i ett gathörn och betraktade folklivet när plötsligt himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Jag backade in under ett utskjutande tak och stod kvar, ljuset var bra trots regnet. Det stod en svart kille med en pappkartong som disk och sålde Rolex på trottoaren. Han försvann snabbt in i en port när det började regna, men dök strax upp igen med några paraplyer i famnen. Kanske den snabbaste marknadsanpassning jag sett, knappa 2 minuter.

Bilden från mars 1990. Kameran var Pentax ME med 40/2,8 och filmen, Ilford XP1 efter ISO 200.

Köpenhamn

Malmöbor har i alla tider rest till Köpenhamn för att förlusta sig, och ännu mera nu sedan vi fick Bron. Det är bara så smidigt, en dryg halvtimme på tåget så är man där, mitt i storstan…

På Köpenhamns gator är man sällan ensam…

En traditionell svart dansk cykel med sadel av läder och rejäl fjädring, och försedd med en cykelkorg i flätad pil.

S:t Nicolai Kirke är från tidigt 1200-tal och en av Köpenhamns äldsta kyrkor. Sedan många år tillbaka används S:t Nikolai för konstutställningar och heter nu Kunsthallen Nikolaj.

”Med lov skal man land bygge” står det på den här mäktiga byggnaden som inrymmer Köbenhavns byret (kan det motsvara vår tingsrätt?) Byggnaden ligger vid Nytorv, strax vid sidan av Ströget. Torget känns av någon anledning inte alls nordiskt utan ger mig en nästan sydeuropeisk känsla.

Äntligen rätt namn på denna fula företeelse.

Ännu en mall i Malmö

I våras öppnade ett nytt köpcentra i Malmö. Det verkar som att våra behov av nya saker är oändliga. Jag lyssnade för inte så länge sedan på en projektledare från Malmö stad som påstod att handeln är vårt hopp och vår framtid. Att det finns behov av ännu fler och större köpcentra i regionen. Jag tolkade detta så, att varje kväll går tusentals människor till sängs, frustrerade över att inte fått sina köpbehov tillfredställda. Produktionens tid är över, Malmös tid som industristad är som alla vet sedan länge förbi. Det som säljs i våra butiker är tillverkat av människor långt borta i något främmande land som jobbar hårt, ambitiöst och långa arbetstimmar för en tusenlapp i månaden.

Man kan ju undra vad som händer med våra köpcentra när människorna där borta också vill ha anständigt betalt, 40 timmars arbetsvecka och kanske semester.

Såg häromdagen en lista över de vanligaste prylarna som vi köper och sedan inte använder. Kamera fanns med på listan…

Hursomhelst några exteriörbilder från vårt nyaste köpcentrum, detta gigantiska 

grönskimrande monstrum på Värnhem: Entré.

Köpcentrat ligger vid Värnhem och nu måste ju hela stadsdelen lyfta sig.

Korvaffären har stängt.

Här håller man på att renovera fasaden på en äldre fastighet.