En tur på stan

Tog en promenad till Drottningtorget igår. Det kommer bilder därifrån så småningom. På vägen dit fick jag syn på den här väggmålningen. Den bara fanns där plötsligt (men egentligen måste väl ha funnits ett bra tag). Om man kikar ner i Stenhuggaregatan från Storgatan så ser man den. Vet inte vad de här ganska fula (men välgjorda) figurerna som klänger på fasaden anknyter till. Eller är de bara sig själva nog?

Om man kastar en blick uppåt just innan man återvänder ut på Storgatan, ser det ut så här. Det är det stora hörnhuset Storgatan/S. Förstadsgatan, som bl.a. rymmer det anrika etablissemanget Bullen. Men detta är alltså baksidan med sina runda trapphus.

Spiraltrappan en bit därifrån är också en detalj som man inte tänker så mycket på. Förmodligen en utrymningsväg.

Vid Kungsgatan nära Latinskolan ligger den här färggranna byggnaden. På långväggen ser man exempel  på skickligt utförd grafitti och på kortväggen är det klotter.

Senare på väg från Drottningtorget valde jag Östra Tullgatan. Och passerade då den här byggnaden. Undrar om det var här Förenade bil höll till en gång i tiden? De var åtminstone i krokarna.

Över bron byter gatan namn till Östra Förstadsgatan. Här ligger bl.a. Westerblads hattaffär.  Den känns som en butik som legat här alltid, men jag vet inte. Det är kul att den här typen av specialbutiken kan överleva. Köpte faktiskt en keps här för ett tag sedan, en Stetson. Urvalet var gott, vill man ha ett större  får man bege sig till Ystad och hälsa på hos Bäckströms.

Strax intill ligger en annan klassisk inrättning. Åtminstone till namnet. Det finns ju ett Polyfoto i snart sagt varenda stad. Namnet kommer från början av 1930-talet då det var dyrt att gå till fotografen och många inte hade råd. Så ett snille kom på att bygga om bakstycket till sin storformatskamera så att istället för bara en bild kunde man ta upp till 48 olika på samma 18x24 cm glasplåt. Man kunde bli fotograferad och få en kontaktkarta med alla bilderna för en billig peng. Succén var omedelbar alla ville fotografera sig och namnet Polyfoto spreds över världen. Affärsidén är sedan länge borta, men namnet lever kvar.

I hörnet av Kungsgatan/Majorsgatan låg en matta. Undrar hur den hamnat där? Har någon boende  slängt ut den genom fönstret? Har någon varit på väg hem med den och tröttnat? Den verkade både stor och tung. Eller är det kanske en flygande matta som kraschat mot fasaden? Frågor väcks.

När jag passerade Borgarskolan hördes vacker körsång. Den kom från en dörr i Katolska kyrkan som stod på glänt. Det lät så fint att jag hängde kvar vid dörren och lyssnade tills man sjungit klart. 

SM i Brompton 2014

För några veckor sedan var det cykeltävling i Malmö. Det var SM i Brompton. Ett evenemang som antagligen passerade ganska obemärkt för de allra flesta. Bromton är en hopfällbar engelsktillverkad minicykel. Hopfälld blir den så kompakt att man utan större problem (den väger förstås ca 11 kg) kan ta den med på bussen och in på sin arbetsplats. Att tävla med en Brompton är förstås lite speciellt. Inte bara att den är en liten cykel med små hjul. Utan också att den är engelsk, vilket innebär vissa krav på deltagaren. Kavaj är obligatoriskt men även klädseln i övrigt bör vara prydlig. 
Det var en solig och varm dag så jag såg ingen tweed bland deltagarna. Någon enstaka linnekavaj gick att urskilja. Men trots värmen hade de flesta valt mörk kavaj. Antal deltagare var 24, ungefär lika många som publiken. Start och målgång var förlagd till Malmö Folkets park och inte den mest glamorösa delen heller. Utan på baksidan bland förvaring och bajamajor. Kändes lite offside kan man lugn säga.

Man kunde märka en viss stolthet bland Bromptonägarna. Man förevisade gärna sitt transportmedel för de som var intresserade.

Det märktes inte precis några tävlingsnerver bland deltagarna. Snarare en viss tillbakalutad koncentration.

Förutom kavaj var även hjälm obligatoriskt för de tävlande. 

Man fick lite känslan av kontorsfolk som planerade en gemensam utflykt.

Här får man intrycket av en stilla bön om att allt måtte gå bra.

Den här hjälmen går lite åt Elsa Beskowhållet. Jag tänker på jordgubbsmössan.

Här har man upptäckt något intressant. Eller kanske någon finess att ta efter?

Starten är kl 1300 och klockslaget börjar sakta närma sig. 

Pulsen går upp och koncentrationsnivån höjs.

Cykeln saknar stöd och placeras så här i viloläge.

En allvarsam stillhet inför starten. Starten är en sk Le Mansstart, vilket innebär att cyklarna står hopfällda inom ett mindre område. Vid startsignalen springer deltagarna fram till sin cykel, fäller upp den och ger sig iväg så snabbt som möjligt.

Här däremot märker man en mer uppsluppen stämning.

Annat präglas starten av allvarlig stramhet. Sträckan som ska avverkas är 10 miles, dvs ca 16 km. Vet inte om man gör nåt uppehåll på vägen för te och kakor. Men det verkade inte så. 

Startsignalen har gått och deltagarna rusar mot sina cyklar.

Nu ska cykeln fällas upp och snabbt ska det gå.

Det råder febril aktivitet i startområdet.

De flesta har kommit iväg. Startnummer 20 är en bekant och som ganska nyligen fått sin cykel och kanske inte kommit in in alla rutiner. Jag hejar naturligtvis på nr 20.

 Det är ödsligt och ganska oglamoröst vid målområdet här på baksidan av Folkets park. Publiken har decimerats tämligen kraftigt sedan starten (kanske står dom längs spåret och hejar fram de tävlande?) men vår väntan på tävlingsdeltagarna här vid målet är trogen och nästan andlös.

Och plötsligt kommer han, lätt oskarp, vinnaren av loppet. Det blev nr 6.

Sen kommer fler och fler.

Och ännu fler....

Stämningen innanför det med kravallstaket inhägnade målområdet (det blev till att plåta mellan maskorna) är både god och ganska uppspelt.

Och fortfarande anländer det deltagare. Vet inte om alla tog sig i mål. Jag hörde att något kört vilse och någon annan kört omkull. 

Det var allt från SM i Brompton!
Hur det gick för nr 20? Jodå, ganska hyggligt, jag tror han blev sexa eller sjua. Klart godkänt. Det var ju ändå SM!

Något att fira?

Jag ser i reklam på TV och i annonser att Elgiganten vill att vi firar deras nya logga. Dom visar stolt upp något som ser ut som en bit avklippt grön serpentin.  Nu är det så att jag (och förmodligen fler) inte har en aning hur deras gamla logga såg ut. Såna här förändringar kostar ju skjortan så man får hoppas de är nöjda med sin serpentin. Vad den nu ska symbolisera. 
Undrar om företag egentligen har koll på hur meningslösa vi konsumenter upplever vissa av deras så kallade nödvändiga insatser. Jag tror mer på konsekvensen i ett företags logga, som Ikea, Cocacola, General Electric, Ford etc. Här har man genom åren haft is i magen och bekämpat de krav på förändringar av loggan som regelbundet måste ha höjts från deras reklamfolk.

Men at work

Jag missade en bild igår. Det händer ganska ofta. Man ser något som kan bli en bra bild men har av någon anledning inte kameran framme. Igår var det två tjejer som gick i takt riktigt nära varann under samma paraply. Ljuset var fint, regnet vräkte ner och min kamera låg i ryggsäcken. Så kan det bli.

Blandade bilder

Det blir bilder från alla möjliga tillfällen när man alltid har en kamera tillgänglig. Man får väl se de flesta bilderna som minnesanteckningar. Ibland dröjer det innan man tömmer kameran och hinner glömma som finns "på  rullen". 
Några bilder från senaste tömningen:

Det pågick dressyrtävlingar på Ribban när jag råkade passera. Det hade varit torrt en tid och hästarna rev upp duktigt med damm. Vilket nästan gav lite domedagskänsla över bilden.

Klockan är en minut i tio och strax startar Emmaus sin fotorea. Jag köpte ett lass kameror och fototillbehör av blandad ålder och i varierande skick. Ser det som ett lagom höstprojekt att gå igenom och sätta grejorna i stånd. En nostalgitripp kan man också kalla det.

Kan man säga skärmarbetare?

När man åker buss längre sträckor måste man sysselsätta sig med något. Själv nöjer jag mig med att lyssna på Podcaster. Men det finns de som tar vara på tiden, som den här damen tex.

Gatufoto

Fick för ett tag sedan frågan om jag kunde berätta lite om min syn på gatufoto. Och lite om hur jag själv gör när jag plåtar. 
I princip kan man dela upp förhållningen till gatufoto genren i två läger. Strömholm och Bresson. Skillnaden är ganska stor. Strömholm betonade vikten av att vara delaktig. Bresson snarare  motsatsen. Strömholms gode vän Lasse Söderberg skriver vid ett tillfälle att han är förundrad över Strömholms sätt att närma sig och fotografera utsatta människor. Han lägger till: fast de verkar inte bry sig. Hursomhelst blev det bra bilder när Strömholm tog fram kameran.
Bresson smygfotograferade. Han kunde positionera sig vid en lämplig plats och vänta på att något som passade in skulle hända. Var en del av omgivningen mörk kunde han vänta in en ljusklädd person för att ta en exponering när kompositionen bra perfekt. Han hade tålamod och han förivrade sig inte. Han klädde sig propert och ville inte bli tagen för yrkesfotograf. Han ville snarare ge sken av att vara en hobbyfotograferande kontorsmänniska. Men det blev bra bilder.
Vill tillägga att jag anser mig inte på långa vägar vara inte ens i närheten av vad dessa båda fotografer kunde åstadkomma. Men man kan inte undgå att bli inspirerad av deras bilder.

Jag frågar sällan om jag får ta en bild. Det händer, men då är det inte gatufoto utan ett gatuporträtt. Pratar man med sina motiv har man ju egentligen också påverkat det dokumentära värdet. På bloggen skriver jag alltid om jag pratat med den som jag plåtat. 
Men jag gillar gatuporträtt och har tänkt mycket på att ta försöka mig på att göra en serie bilder av människor på stan. Men det har inte blivit av.  
Jag försöker ta bilder utan att märkas, men jag skjuter inte hur som helst utan komponerar bilden på skärmen. Jag fotograferar oftast från brösthöjd och använder en kamera med vinklingsbar skärm. Lite som att använda schaktsökare. Det svåra är att hålla kameran i våg. Jag har ett vattenpass i tillbehörsskon och ett i sökaren, men ofta blir det krokigt i alla fall. Och jo, man måste gå nära. Inte ha för mycket saker som stör med i bilden. Också ska skärpan hamna rätt. Det blir en hel del oskarpa bilder som får kasseras. Oftast är det autofokusen som hamnar fel. Men trots det är det toppen med automatik i alla dess former. 
När jag plåtar utomhus i bra ljus, använder jag ISO 200 och programautomatik. I mulet väder och skugga blir det ISO 400, bländarautomatik och 1/250. Inomhus ISO 1600, bländarautomatik med tiden inställd på 1/125. Det är riktvärdena, sen får man justera efterhand. Jag kör aldrig helt manuellt. Men eftersom jag inte vill fräta ut högdagrarna blir det mycket kompenserande. Standard är minus 1/3 steg. Finns det ljusinslag eller ljusa föremål med i bilden kan det bli minus 1-1.5 eller mer. Aldrig plus. Det besvärliga är att komma ihåg att ställa tillbaka justeringarna sen. Och att ändra värdena när man tex går inifrån och ut. Det blir fel ibland. Det blir fel för jag är så bekväm med automatiken att jag ibland glömmer grundinställningarna. Har kanske med åldern att göra, vet inte riktigt.

Extra hänsyn får man visa när man plåtar på platser där man egentligen måste ha tillstånd. Som på varuhus. Och så på platser där det inte är tillåtet. Då måste man vara riktigt diskret. Där det är känsligt använder jag en kompaktkamera, en Canon S90. MaxISO med den är 400. Sen blir det gräsligt brusigt. Annars inomhus använder jag Panasonic G5 som klarar ISO upp till 1600 bra. Den har också ett elektroniskt slutarläge där den är helt tyst. 
Jag använder som regel två fasta objektiv. Panasonic 20/1.7 och Olympus 45/1.8.  Ibland ett Olympus 12-50. Men det är ljussvagt och förhållandevis klumpigt. Men praktiskt ibland.
20/1.7 är perfekt när det är mycket folk i rörelse och man kan komma nära. Men Malmö är en ganska gles stad och ofta blir det bättre och renare kompositioner med 45/1.8 som nog är favoriten. Jag har alltid gillat korta telen, även på den analoga tiden. Det blir bättre perspektiv och, åtminstone för mig, snyggare kompositioner. 
Jag har också en vidvinkel till min Panasonic; en 14mm. Men då måste det vara riktigt mycket folk. Så man kommer nära på ett naturligt sätt. Annars fixar jag inte det. 

Jag försöker alltid komma så nära som möjligt. Man vänjer sig vid utsnittet för de båda objektiven så man har rätt så bra koll på när man måste ta ett steg fram eller tillbaka. Det finns dom som kör med vidvinkel, stor sensor, många pixlar, skjuter från höften på behörigt avstånd och beskär hårt efteråt. Och det är klart att man ska beskära om det behövs. Med det känns bra om man får till en hygglig komposition i sökare.
Ändå blir kassationen hög. Tar jag 100 bilder kan 50 kasseras direkt. För det mesta är det skärpan som hamnat fel. Och folk som kommit emellan, vänt sig bort sig. Har jag tur kan jag använda 15-20 st i bloggen. Och ska man vara riktigt kritisk så är det väl bara två bilder som är riktigt bra.

Kan tilläggas att alla bilderna i det här inlägget är tagna med kameran i ögonhöjd. Men det är bara personen på sista bilden som lägger märke till mig. Vilket inte är så konstigt då jag står en bit ut i gatan med kameran uppe.