Åter på gång

Torsdag morgon, promenadmorgon. Huset till höger, en bit ner i gatan med hästen på taket, är en del av ett kvarter som jag vill minnas har uppstått där det tidigare låg en flickskola, allmänt kallad för ”tandborsten”, pga sin extremt långa, låga byggnad som sammanhängde med ett högre hus. Vet inte riktigt när förändringen skedde, men kanske någon gång på sent 80-tal kan vara en rimlig gissning.

Den här fasaden som tillhör Eons fulbygge ser man från Carl Gustafs väg. Man kan skymta taket på kronprinsen i bakgrunden och ytterligare en häst tillhörande ”tandborst-kvarteret”.

En av staden smalaste trottoarer, Erik Dahlbergsgatan nära Davidhallstorg.

Via Veneto, restaurang med pianobar, övergivet och sig likt och ingenting som tyder på någon förändring.

Kungsgatan, Malmös egen Unter den Linden (fast jag vet inte vad det här är för slags träd) Paulikyrkan i fonden.

Bakdörren till Paulikyrkan.

En port på Kungsgatan, 36B. 

Pentti

Jag känner en man som heter Pentti Melarti, han är konstnär, grafiker, illustratör och ett levande uppslagsverk i allt som handlar om konst. Hans grundtips när det gäller att verkligen se något i ett konstverk är tålamod. Han har berättat för mig om en undersökning som gick ut på att se hur länge människor stannar till och betraktar ett verk på en konstutställning. Jag vill minnas att svaret var 15 till 20 sekunder. För att verkligen se allt som ett konstverk har att ge, bör man enligt Pentti titta i minst 15 minuter. Det säger sig självt att i Penttis värld kanske man inte hinner med så många verk på en utställning men upplevelsen blir garanterat desto större.

Nu är jag inte där, och kommer säkerligen aldrig dit, jag har inte Penttis tålamod, inte heller hans passionerade intresse för konst. Men ofta när jag är på en konstutställning eller på museum, så tänker jag på Pentti och saktar då ner tempot, även inför sådant som kanske inte verkar så intressant vid första anblicken.

Pentti undervisar också, i måleri och grafik. Jag gick en kurs i grafik hos honom för några år sedan. Man utgick från en skiss och sedan ritsade man in motivet spegelvänt i en kopparplåt, färgade in plåten och tryckte sedan bilden på ett papper. Mycket pyssel och lite utrymme för misstag. Men av alla saker Pentti lärde mig, så var den viktigaste det att betrakta konst på ett för mig nytt sätt; med tålamod.

Stasis arkiv

Det pågår åter diskussioner i svensk politik om att öppna de gamla stasiarkiven för forskare och journalister så man kan reda ut vilka av våra medborgare som var agenter och informatörer åt den östtyska säkerhetspolisen. Åsikterna går isär om vad som är lämpligt, och vår egen säkerhetspolis Säpo, säger bestämt nej. Men oavsett vad man har för åsikt i frågan kvarstår fakta att Stasi var en ohyggligt hänsynslös organisation.

Det finns också ett gammalt talesätt som säger att om man inte tar itu med det förflutna är risken överhängande att misstagen upprepas.

När jag var i Berlin för några år sedan, besökte jag även fängelset i Berlin-Hohenschönhausen, platsen som länge inte existerade, i varje fall inte på kartan. Det började vid krigsslutet, 1945, då ryska ockupationsmakten behövde ett centralt läger för att samla upp aktivister, spioner och andra fientliga element för vidare transport bl.a. till Sachsenhausen. Förhållandena var vidriga och man räknar att ca 3 000 personer dog här mellan 1945 och 1946. (siffran uppgiven av ryska myndigheter är betydligt lägre: 886)

Lägret stängdes i oktober 1946 för att byggas om till fängelse, och började användas som sådant i mars 1951. Huvudsakliga uppgiften för fängelset kom att bli att hysa medborgare som kunde ses som motståndare till DDR.

Cellerna i det fuktiga källarplanet är små och försedda med träbrits och en spann som toalett. Ljuset var tänt dygnet runt och fången hämtades som regel till förhör under nattetid. Fysiskt våld kompletterades eller ersattes med psykiska övergrepp där brist på sömn och de långa nattliga förhören ingick.

Fångarna svävade redan från början i ovisshet, man visste inte var befann sig, då man blivit transporterad runt i en sluten transport i flera timmar innan man slutligen anlände till fängelset. Till detta kom också osäkerheten om vad som skulle ske med dem men också vad som skulle hända med deras anhöriga. De intagna var fullständigt utlämnade åt en godtycklig överhet.

Bland fångarna fanns utpekade nazister, men också medlemmar i olika demokratiska organisationer samt kommunister och ryska officerare som av olika skäl kunde misstänkas vara illojala mot partiet. Under 50-talet kom här att interneras människor från så skilda grupper som ledarna för folkupproret 1953, men även medlemmar i Jehovas vittnen.

På fängelset Hohenschönhausen satt även politiker som fallit i onåd, och åtminstone vid ett tillfälle kidnappade man en regimkritiker från Västberlin, Advokat Walter Linse som bortfördes 1952 och kom att avrättas i Moskva året därpå. Här förvarades också personer som försökt fly till väst.

Verksamheten växte ohejdat och fram till mitten av 80-talet hade Stadsäkerhetstjänsten som mest drygt 90 000 anställda spioner och uppskattningsvis dubbelt så många inofficiella medarbetare som spionerade på anhöriga, grannar och bekanta. Dessa informatörer fanns både i öst och i väst.

I Östtyskland riskerade med andra ord i stort sett vem som helst att bli anklagad för statsfientlig verksamhet eller förräderi.

Verksamheten upphörde tvärt vid murens fall, och säkerhetsfolk satte omedelbart igång med att förstöra dokument om vad som försiggått genom åren. Men det mesta finns kvar och man påstås ha goda möjligheter att återskapa större delen av de förstörda dokumenten.

Fängelset stängde i oktober 1990 och blev förklarat som historiskt monument -92. Guiderna som visar runt har mycket god lokalkännedom, då de flesta vid något tillfälle har själva suttit internerade här.

I Danmark öppnades arkiven redan 1999 och diskussioner har sedan förts om möjligheten att lagföra de som gått Stasis ärenden, ca 50 personer. I Norge räknar man ca 30 personer och i Sverige har våra folkvalda gått Säpos ärenden och lagt locket på.

Kamera: Fuji Finepix F30

Kronprinsen Köpcentrum

Jag besökte Kronprinsens köpcentrum häromdagen. Jag läste någonstans att det här kvarteret med sitt höghus på 26 våningar som stod klart 1964 innehöll ett av Sveriges första köpcenter. Trots detta känns det som butikerna där i dag få kämpa hårt för sina marknadsandelar. De starkaste kommersiella krafterna verkar vara Systembolaget, Apoteket och Hemköp.

Man har öppnat en så kallad foodcourt i utrymmet som en gång i tiden inrymde Restaurang Kronprinsen där diverse prominenta artister uppträdde innan restaurangen stängde i slutet av 90-talet. Jag minns att jag såg en show där med Povel Ramel och Wenche Myhre någon gång på 70-talet.

Men nu är det som sagt en slags kollektiv servering där. Det var eftermiddag när jag var där och väldigt stilla, men jag vet inte om det var lugnet före eller kanske efter stormen eller om detta var det normala tillståndet.

Apoteket drar som sagt en hel del kunder, även om målgruppen verkar lite äldre. Stadsdelen kallades ju förr för ”käppastan”, och även om det påstås ha skett en generationsväxling så verkar inte Kronprinsen attrahera den yngre generationen i någon större utsträckning.

Bokhandeln har slagit igen, vilket är synd. Närmsta bokhandel nu är väl den vid Fridhemstorget, som har legat där så länge jag kan komma ihåg. Jag minns att jag var där med min mor och köpte en psalmbok till min konfirmation 1962. Min far tyckte det var en onödig utgift eftersom jag lika gärna kunde använda hans gamla, men när vi kollade så visade det sig att numren på psalmerna inte stämde längre, vilket gladde mig eftersom jag gärna ville ha en egen psalmbok precis som mina konfirmationskompisar.

Mellan Kronprinsen och Borgarskolan låg förr ett koloniområde, men nu finns här bland annat en stor idrottsplats som just nu ligger i vinterdvala.

Malmö city

Jag tog en promenad genom Malmö city häromdagen, var på väg till en föreläsning på S:t Gertrud. Jag valde Södergatan och passerade då Åhlénshuset som ju har genomgått ett par förändringar genom åren. Det byggdes som en ful, grå betonglåda, vet inte exakt när, men det måste ha varit på 70-talet, en tid då varken arkitekter eller politiker verkar ha brytt sig om slutresultatet. 1993 genomförde man en fasadförändring som jag minns blev ett lyft, i alla fall om man jämför med tidigare. 

2005 gjordes så den senaste förändringen som gör att byggnaden nu närmast påminner om ett gigantiskt akvarium. Men det är ok, det är modernt, ligger i tiden och staden håller ju på att förvandlas till storstad. Vill man till äventyrs uppleva den gamla betongkänslan, kan man gå ner i Per Weijersgatan och låta blicken glida längs övre delen av Åhléns fasad.

En bit från Åhléns låg en gång det så kallade Butterickshuset som revs 1992. Numera ligger även där ett slags glashus. Butterickshuset, byggt på 1880-talet, ventilerades flitigt i pressen när det skulle rivas. Huset var tydligen väldigt förfallet invändigt men hade en mycket vacker fasad som folkopinionen ansåg värd att bevara. Byggföretaget som ägde fastigheten lovade dyrt och heligt att man skulle göra en avgjutning av den gamla fasaden och efter att ha byggt ett nytt hus skulle man klä huset med avgjutningen och vi vanliga förbipasserande skulle överhuvudtaget inte märka någon skillnad. 

Men sedan gick tiden och de som protesterat mest intensivt hittade antagligen något annat, viktigare att protestera mot och bygget som engagerat så många pennor blev plötsligt helt oviktigt. Något att fundera över när man passerar detta hörn av Södergatan och Baltzargatan.

Caroli City stod klart 1973 och jag tror det var Malmös första verkliga shoppingtempel byggt för ändamålet. Mobilia fanns ju sedan några år, men butikerna där låg i gamla industribyggnader från 1898 som ursprungligen hyste Malmö Yllefabrik.

Jag har förstått att cityhandeln kämpar en hård kamp för sin överlevnad, och Caroli City är väl inget undantag. Kanske är det symboliskt att en bokstav har slocknat i skylten.

Kan nämnas att för att kunna bygga det här gräsligt fula enorma kolosskvarteret fick man riva några av stadens allra äldsta gator och kvarter med historia som sträckte sig tillbaka till 1200-talet. Caroli City får med detta representera ett av de grövsta kulturella övertrampen i Malmös historia.

Såg i tidningen att Malmös nuvarande ”starke man”, Ilmar Reepalu, har fått en utnämning för sina insatser beträffande design och arkitektur i Malmö. Skulle man ha gett någon motsvarande utnämning till hans företrädare på 70-talet, Nils Yngvesson, skulle detta i så fall vara som kulturens dödgrävare.

Granne till Caroli City ligger S:t Gertrud, kvarteret med anor från 1500-talet, som Yngvesson antagligen glömde bort och följaktligen fick finnas kvar till eftervärlden.

Så här såg det ut denna morgon på S:t Gertruds uteservering. Kanske var det så att man med hopp om en kort vinter och en tidig vår beslutade sig för att det inte var lönt att sätta undan utemöblerna när sommarsäsongen tog slut. Eller möjligen var det klimatdebatten som gjorde att man tog för givet att vintern skulle bli så mild att folk gärna skulle sitta ute och äta även den här årstiden.

Malmös fulaste hus?

-

Det här måste vara en av Malmös allra fulaste byggnader. Man undrar hur det bara kan vara möjligt att få tillstånd att uppföra något liknade. Det handlar ju heller inte om något litet hus precis, utan i storlek som ett ordinärt kvarter ligger denna fula fönsterlösa koloss i tegel och betong vid korsningen Krutmeijersgatan och Carl Gustafs väg. Byggd i en tid när ingen verkar ha brytt sig ett spår om utseende, estetik eller anpassning till omgivningen, utan bara sett till det praktiska.

Jag gillar normalt inte att man klottrar på byggnader, men i det här fallet kan det ju faktiskt inte bli värre...

Men vad döljer sig bakom dessa murar och staket? Om det är ett fängelse kan man bara hoppas att arkitekten sitter därinne. Skylten vid den låsta grinden talar om att P-platsen i fråga är reserverad för Eon. Är det ett hemligt kraftverk, eller kanske någon slags transformatorstation? I vilket fall, byggnaden aspirerar verkligen på titeln, ”Stadens fulaste byggnad”. Man kan tro man är i Östberlin.

Ranelid & Bergman

Häromveckan såg jag tv-programmet Stjärnorna på slottet, där upplägget som bekant är att några kända människor tillåter varandra att få dominera var sitt avsnitt. De är ömsesidigt snälla och artiga, vilket gör det hela ganska lättsamt, lite smågnabb men inga konflikter. I detta avsnitt var alla deltagare överens om hur synd det var om Björn Ranelid som blivit trakasserad både som barn och vuxen, vilket vi åskådare också kunde sympatisera med. Man var vidare överens om de usla egenskaperna hos en del medlemmar av journalistkåren, och här började Ranelid verkligen elda upp sig, plötsligt kändes det som han var den ende verkligt skrivkunnige bland dessa grammatiska hedningar. Man fick känslan av att det bara var han själv som var värdig att hantera en penna.

Sedan kom han av någon anledning in på film och konstaterade då att Ingmar Bergmans filmer var vida överskattade. Här fick han även draghjälp av Kjell Bergkvist som kallade Bergmans samlade produktion för ”pretentiös smörja”, vilket till och med fick den timida Meg Westergren att protestera.

Ranelid lät oss förstå att Jan Troells filmskapande hade fått stå tillbaka på grund av Bergmans egensinnighet och dominans i svensk film, något som inte alls stämmer överens med Troells egna synpunkter på Bergman: ”Han betyder och har betytt väldigt mycket för mig. Dels som inspiratör på många sätt men också direkt genom att stödja mig i mitt konstnärskap. Det var tack vare honom som jag fick igenom en av mina filmer, ”Bang!” från 1977. Ingen annan trodde på projektet, men så läste han igenom manus och hjälpte mig så att jag kunna genomföra filmen. Han var en väldigt generös människa.” (Expressen 31/7 2007)

Vad tyckte då Bergman om Troell? Jo följande: ”Jan Troell är för mig ett alldeles äkta, stort lysande geni. Han ger sig fan på någonting och han bryr sig inte om det är publikt eller inte…Han är en oerhört märkvärdig, fullkomligt originell och djupt inspirerande regissör.” (Filmen Bergmans röst 1997)

Det verkar oundvikligen så att Ranelid har bättre kontroll över pennan än sin tunga, och vill han ha vår sympati för de elakheter han blivit utsatt för i pressen, måste han nog även tänka igenom vad som lämnar hans egen mun.

Man får naturligtvis tycka vad man vill om upphovsmän och deras verk, men det känns väl magstarkt att så enkelt avfärda en av världens största regissörer. Jag har läst böcker av Ranelid och har väl lite svårt för hans självförhärligande skrivsätt. Vid en jämförelse föredrar jag definitivt Bergman som författare.

Ingen som sett filmer som Trollflöjten och Fanny och Alexander kan med vett och vilja avfärda dessa som ”pretentiös smörja”.

Slutligen ett citat från husguden Bergman:
”Ska man improvisera, måste man se till att vara djävligt väl förberedd.”

Fotnot
Klart är att när man ser Bergmans tidigare produktioner så verkar dialogen både styltig och tillgjord, men så var det av någon anledning på den här tiden. Det tillämpades generellt ett slags ganska stelt ”teaterspråk” i svensk spelfilm och när det gällde journalfilmer hade man ett annat, hurtigare tonfall. Antagligen var det en regel att uttalet skulle vara extremt tydligt i alla lägen. Det kom att dröja till en bra bit in på 60-talet innan man började prata normalt i svensk film. Jag vet inte hur det var i andra länder, har inte tillräckliga språkkunskaper för att höra nyanserna, men kanske var det så även där.