Slightly out of focus

Det händer ibland att jag missar skärpan. Det beror på olika saker, inte på min kamerautrustning, den är bra nog. Nej, det brukar bero på en kombination av svagt ljus och att motiven eller jag själv (ibland både och) är i rörelse när jag tar bilden. I och för sig kan man ju säga att jag borde vara bättre förberedd genom att tex i god tid ha höjt ISO-talet. Det händer också ibland att autofokusen spelar mig spratt (eftersom jag inte läst manualen ordentligt). För det mesta irriterar det här mig, men ibland gör det inte så mycket. Jag kan till och med tycka att i en del bilder förstärks den dokumentära känslan med lite rörelseoskärpa (felfokus är svårare att prata bort).

Men vad gör en ögonblicksbild/snapshot till en bra bild? Jag tror att de flesta håller med om att det viktigaste är att bilden lyckas förmedla en känsla. På andra plats skulle jag säga bildkompositionen. Sedan bakgrund och miljö. Extremt god skärpa kommer längre ner på listan. För visst är det så att när man tittar på bilder vill man nog i första hand bli berörd av innehållet i bilden snarare än fascinerad av den goda skärpan? Tänk bara på den legendariske fotografen Robert Capa, som döpte sina memoarer till “Slightly out of focus”, säkert inte utan anledning.

Fast, visst finns det tillfällen när man både blir berörd av innehållet och fascineras av detaljåtergivningen. Som till exempel när man ser på bilder av den amerikanske fotografen Gregory Crewdson. Men då handlar det förstås inte om några snap-shots utan om extremt välplanerade och iscensatta bilder. Hursomhelst är det mycket intressant. Om du inte har sett den så kolla dokumentären “Förortens magi” som handlar om honom på Svt play. Den är tillgänglig fram till Jul ungefär.

Fler bilder från Siena

Ytterligare några bilder från gatorna i Siena, en stad av en storlek som är helt perfekt att strosa omkring i. Turistflödet är inte så starkt i november, vilket gör det lite enklare att fotografera, samtidigt som det är svårare att vara diskret. Men folket som bor i Siena verkar ganska vana vid att främlingar med kameror dyker upp lite varstans.

Det är första gången jag använder Lumix G2 till den här sortens bilder.Jag använde tidigare en Nikon D80, men den slutade ju fungera för ett tag sedan. Jag har också en GF1 men där saknar jag en vettig sökare. Men med G2:an har jag hittat ett arbetssätt som jag tycker fungerar överraskande bra. Jag lägger kameran i kameran i vänster hand, greppar runt optiken med tumme och pekfinger. Med skärmen utvinklad mot vänster handled och riktad uppåt, blir det nästan som att använda en schaktsökare. Jag håller kameran i midjehöjd, kollar ner på skärmen och trycker av med höger tumme. Det är ett mycket diskret sätt att plåta på som passar mig bra. 

Ska bara vänja mig lite bättre vid hur kamerans autofokus och automatik fungerar. Jag är dålig på att fördjupa mig i manualer och missar säkert en del inställningar som kunde vara bra att känna till och som kan ge mig bättre bilder under vissa omständigheter. Som när ljuset blir svagt tex. Det händer också lite tokiga grejor ibland när man råkar röra vid skärmen. Så det blir nog trots allt nödvändigt att läsa bruksanvisningen...

Gatubilder från Siena

Att besöka staden Siena i Italien är som att hälsa på i ett annat århundrade. Stundtals kan det liknas vid att vistas ibland kulisser vid en seriös filminspelning med enorma resurser. Miljöerna är helt enkelt otroliga. I synnerhet för en Malmöbo uppvuxen i ett politiskt klimat där det ansågs att alla gamla byggnader borde ersättas med nya då allt gammalt var omodernt och opraktiskt och inte värt att bevara. Hade man inget nytt att bygga istället fick man lämna ett tomrum så länge, det viktiga var ju att det gamla kom bort. Det är sådant som gör ett besök i Siena till ett besök i en annan värld där aldrig funnits någon anledning att riva ner gamla byggnader och ersätta dem med  lådor av glas och betong.

Att Italien är ett katolskt land är inget man behöver tveka över. I Siena är det tätt mellan kyrkorna och klangen från klockorna överröstar allt inklusive den mest intensiva vespamotor. Klockorna klämtar alla dagar; vardag som helg låter man medborgarna njuta av den tunga klangen av malm. Första ringningen för dagen är klockan sju. Sedan halv åtta. Därefter paus och sedan ringer det igen halv nio och klockan nio. Sedan anser man antagligen ett morgonen är förbi och alla kommit upp så det blir tyst till lunch. Vi har för vana att sova för öppet fönster, och med en kyrka på knappt hundra meters avstånd fanns det knappast något behov av väckarklocka. 

Mer Siena och Florens

Ytterligare några bilder från besöket i Florens och Siena i Italien nu i november, tagna med en Panasonic G2 och 20/1.7.

En eller ett par röda detaljer kan lyfta intresset i en bild. Här var det mössan som fångade min uppmärksamhet. Fick av en tillfällighet också med en tjej uppe i vänster hörn klädd i rött, även hon är sysselsatt med sin telefon.

Femton plusgrader är ingen ovanlig sommartemperatur för en nordbo och är det på hösten är man väldigt nöjd. Men här huttrar befolkningen och tar på sig vintergarderoben.

Så det är egentligen inte alls så bitande kallt och ruggigt som den här mannen ger intryck av.

Det kan inte speciellt roligt att vara hund i Siena. Solen tränger sällan ner i de smala gatorna vilket gör att bortsett från rondellen på Piazza Matteotti, finns det knappt ett grässtrå innanför stadsmurarna, och än mindre några träd att lyfta på benet mot. Alla gator är stensatta, det finns inga trottoarer men det gör inte så mycket då biltrafiken är obefintlig. Jag tror många hundar framlever sina dagar i Siena utan att någonsin få känna gräs under sina trampdynor.

En allvarlig och kanske något frusen gatuförsäljare av konst.

Siena och Florens

Så var man då hemma igen efter två veckor i Siena, Italien. Siena ligger lite avsides, så det blev först flyg till Amsterdam och därifrån nytt flyg till Pisa. Det finns direktbuss mellan Pisa Airport och Siena, men den går bara en (1) gång om dagen och hade naturligtvis redan gått. Så det fick bli tåg till Pisa Centralstation, sedan byte till tåg mot Empoli och där byte till tåg mot Siena. I Empoli var marginalen för skifte liten, endast fem minuter. Där fanns också några spår att välja mellan. Men en blick i parlören och ett “Binario, Siena?” till en man i uniform gav svaret “Cinque!”. Så var det bara att springa mot spår fem med allt gepäck.

Senast jag åkte tåg några längre sträckor i Italien var på 70-talet och man kan lugnt säga att det inte har förändrats mycket. Det var samma vagnar nu som då, fast de var ju nyare då förstås. Att åka tåg på kvällen har sina sidor då stationsskyltarna saknar belysning. Det blir till att förlita sig på den skrapiga rösten i högtalaren och på medpassagerarna i vagnen. Men allt gick bra. Fast det känns ändå lite osäkert att kunna läsa ortsnamnet först sedan man kommit av tåget.