Häromveckan såg jag tv-programmet Stjärnorna på slottet, där upplägget som bekant är att några kända människor tillåter varandra att få dominera var sitt avsnitt. De är ömsesidigt snälla och artiga, vilket gör det hela ganska lättsamt, lite smågnabb men inga konflikter. I detta avsnitt var alla deltagare överens om hur synd det var om Björn Ranelid som blivit trakasserad både som barn och vuxen, vilket vi åskådare också kunde sympatisera med. Man var vidare överens om de usla egenskaperna hos en del medlemmar av journalistkåren, och här började Ranelid verkligen elda upp sig, plötsligt kändes det som han var den ende verkligt skrivkunnige bland dessa grammatiska hedningar. Man fick känslan av att det bara var han själv som var värdig att hantera en penna.
Sedan kom han av någon anledning in på film och konstaterade då att Ingmar Bergmans filmer var vida överskattade. Här fick han även draghjälp av Kjell Bergkvist som kallade Bergmans samlade produktion för ”pretentiös smörja”, vilket till och med fick den timida Meg Westergren att protestera.
Ranelid lät oss förstå att Jan Troells filmskapande hade fått stå tillbaka på grund av Bergmans egensinnighet och dominans i svensk film, något som inte alls stämmer överens med Troells egna synpunkter på Bergman: ”Han betyder och har betytt väldigt mycket för mig. Dels som inspiratör på många sätt men också direkt genom att stödja mig i mitt konstnärskap. Det var tack vare honom som jag fick igenom en av mina filmer, ”Bang!” från 1977. Ingen annan trodde på projektet, men så läste han igenom manus och hjälpte mig så att jag kunna genomföra filmen. Han var en väldigt generös människa.” (Expressen 31/7 2007)
Vad tyckte då Bergman om Troell? Jo följande: ”Jan Troell är för mig ett alldeles äkta, stort lysande geni. Han ger sig fan på någonting och han bryr sig inte om det är publikt eller inte…Han är en oerhört märkvärdig, fullkomligt originell och djupt inspirerande regissör.” (Filmen Bergmans röst 1997)
Det verkar oundvikligen så att Ranelid har bättre kontroll över pennan än sin tunga, och vill han ha vår sympati för de elakheter han blivit utsatt för i pressen, måste han nog även tänka igenom vad som lämnar hans egen mun.
Man får naturligtvis tycka vad man vill om upphovsmän och deras verk, men det känns väl magstarkt att så enkelt avfärda en av världens största regissörer. Jag har läst böcker av Ranelid och har väl lite svårt för hans självförhärligande skrivsätt. Vid en jämförelse föredrar jag definitivt Bergman som författare.
Ingen som sett filmer som Trollflöjten och Fanny och Alexander kan med vett och vilja avfärda dessa som ”pretentiös smörja”.
Slutligen ett citat från husguden Bergman:
”Ska man improvisera, måste man se till att vara djävligt väl förberedd.”
Klart är att när man ser Bergmans tidigare produktioner så verkar dialogen både styltig och tillgjord, men så var det av någon anledning på den här tiden. Det tillämpades generellt ett slags ganska stelt ”teaterspråk” i svensk spelfilm och när det gällde journalfilmer hade man ett annat, hurtigare tonfall. Antagligen var det en regel att uttalet skulle vara extremt tydligt i alla lägen. Det kom att dröja till en bra bit in på 60-talet innan man började prata normalt i svensk film. Jag vet inte hur det var i andra länder, har inte tillräckliga språkkunskaper för att höra nyanserna, men kanske var det så även där.
