Lite blandade bilder från en resa till Californien, USA, förra året, inte så ambitiöst ur fotosynpunkt, hade bara med en kompaktkamera av enklare modell. Men det blev en mycket trevlig resa, fast, eller kanske därför att, vi levde mer i den amerikanska vardagen än hade spektakulära upplevelser.
Den här kvinnan driver en butik med det ambitiösa namnet ”International fashion for seekers & free spirits”. Butiken (som var ganska liten och väl närmast kan klassificeras som övervintrad hippiebutik) ligger i San Rafael som kanske är mest känd för att det var här som George Lucas spelade in filmen ”American Grafitti” (sv. Sista natten med gänget) 1973.
Vi passade på att köpa cowboystövlar i San Rafael. Skoaffären var ett kombinerat skomakeri och butik. Man var inte så vana vid storfotade kunder (jag har 45) men butiksinnehavaren/skomakaren var en vänlig man som bredvilligt släpade fram dammiga lådor från lagret. Köpte Durango i mocka, med perfekt passform. Hoppas denna fotbeklädnad snart blir inne igen.
Korsning i amerikansk småstad, möjligen är det i Novato?
Det här är i alla fall huvudgatan i Novato.
Gammal Coca Colaskylt på en vägg vid Fishermans Warf i San Francisco.
Är man på besök i San Francisco är man ju förmodad att åka Cablecar, vilket vi dock avstod ifrån. Det var alldeles för långa köer.
Däremot åkte vi vanlig spårvagn. Vagnarna köper man begagnade från Chicago berättade någon. Passagerarna här var en helt annan kategori än de som åkte cablecar och spårvagnsföraren var en barsk man, han informerade oss alla klart och tydligt att om det t.ex. steg på en handikappad, var man skyldig att resa sig så denne kunde sitta; FÖR SÅDAN ÄR LAGEN, tillade han. Vi åkte från området kring Castro St. (som jag visste var känt för något men kunde inte komma på vad.)
Där var rent och snyggt och alla var vänliga (området visade sig vara känt för att vara en gaycommunity). Vi skulle till Howard St. där en god vän har en tatuerarverkstad och ju närmare vi kom vår hållplats desto mera hade föraren att stå i med att uppfostra sina passagerare. Vi steg av spårvagnen och hade några kvarter att gå i ett område som stod i bjärt kontrast till det vi lämnat. Det blev till att stoppa undan kameran och ta på den bistra minen och undvika ögonkontakt med de som höll till på gatorna. Men allt gick bra, vi anlände helskinnade till vår destination.
Vi passade även på att åka buss från Powell till Height Ashbury. När vi åkt några kvarter stannade bussen plötsligt mitt i en korsning. Bussen var elektrisk och fick sin kraft uppifrån och det som hänt var att det långa spröt som stack upp från busstaket hade hoppat av från luftledningen. Chauffören hoppade av och med lite lämpor fick han lagt tillbaka sprötet på elledningen. Det verkade vara rutingöra. Sedan åkte vi vidare.
När man ser hur det ser ut i luftrummet ovanför gatorna i San Francisco är det kanske inte så konstigt om det krånglar ibland.
Kanske är det just den här typen av hus man mest förknippar med San Francisco. Här en korsning i Height Ashbury.
Mel´s Diner är ett matställe med 50-tals profil. Tyvärr var inredningen betydligt mera spännande än maten. Den smakade inte så mycket, men det kanske var så på 50-talet?
Gatumusikanter? Men de hade inte satt fram någon hatt eller låda att lägga pengar i - verkade spela bara för att det var kul. Spelar för livet, som Peps säger.
Dagsidningar kan man köpa i automat och urvalet är stort.
Kan inte reda ut riktigt om vi här anländer till eller lämnar San Francisco. Hur som helst; on the road again.
Fotnot:
Spårvagnen som väl alla känner till, är ju elektrisk och får sin energi genom en luftledning. Cablecar däremot är helt mekanisk. Det ligger en kabel i en liten tunnel i marken som matas fram med konstant hastighet och från vagnen går det en gripklo ner i tunneln. Gripklon manövreras av föraren med en spak och när föraren drar i spaken, griper klon tag om kabeln och vagnen går framåt. Det säger sig självt att det fordrar en hel del av föraren, inte minst armstyrka att köra cablecar. Läs mer på: http://en.wikipedia.org/wiki/San_Francisco_cable_car_system
