Leejeans

Jag glömmer det aldrig; inköpet av mina första amerikanska jeans. Det måste ha varit 1960-61 och jag var omkring 12 år. Jag hade förberett min mor länge och väl, åtminstone kändes det så, antagligen var det nog bara några veckor det handlade om, men man hade ett annat tidsperspektiv i den åldern.

Några av mina klasskompisar hade nämligen börjat komma till skolan i jeans, dels var det inte så vanligt då, de flesta hade vanliga byxor, men det ovanliga var att namnet Lee stod stort och tydligt på en bit läder alldeles ovanför höger bakficka, och läderbiten bildade en sölja för bältet att gå igenom. 
Detta att skylta med varumärket var något alldeles nytt. Men det var inte bara ”läderlappen” med namnet, det var präglade nitar och knappar och naturligtvis dekorsömmen på bakfickorna som visade att det var ett par äkta Lee Riders. Det här lärde man sig snabbt.

Jeans hade ju funnits på marknaden ett bra tag, men de var svenska och anonyma - märkeslösa. De kallades ibland för nitbyxor eftersom sömmarna var förstärkta med nitar och bars av killar med polisonger och stora bilar. 

Men som sagt, Lee stod för en mindre revolution, och jag kände att ett par sådana skulle innebära en avsevärd förbättring av mitt självförtroende, det gällde bara att övertyga morsan om vikten av detta. Jag minns att det gick förvånansvärt enkelt, hon knorrade dock något om priset, de kostade 30 kronor och ett par vanliga svenska jeans kunde man få för ca 17-18.

Lee såldes bara på ett ställe i Malmö, nämligen på Engelbrektsboden som var inhyst i ett slitet lågt hus beläget på Engelbrektsgatan, även denna något bedagad och det skulle dröja länge innan gamla väster i Malmö skulle komma att betraktas som charmigt. Det hängde ett par jättelika jeans på fasaden till huset och stora skyltar gjorde reklam för Lee Riders som de åtråvärda jeansen hette.

Engelbrektsboden var vid den här tiden ett ganska spartanskt försäljningsställe, allt expedierades över disk och man fick prova bakom en gardin, men det var inte något man brydde sig om. Det här var ju en milstolpe, en höjdpunkt i mitt dittillsvarande liv. Jag var mycket lycklig med inköpet, nu återstod bara att övertyga min mor om att jag skulle få ha dessa mirakelbyxor i skolan, något som hon inte tyckte var riktigt lämpligt, så snygga var de inte. Men även här föll hon så småningom till föga, inför det klassiska argumentet att ”alla andra” ju hade Lee-jeans i skolan.

Fotnot

Engelbrektsboden hade även en historik före jeansens tid. Man startade redan på 20-talet och sålde då bland annat arbetskläder till folk som jobbade på Kockums, Malmös största arbetsplats.
Allt förändrades drastiskt då man 1960 fick agenturen för Lee, som snabbt blev det största jeansmärket i Sverige och mellan åren 1960-1978 såldes det ca 1,5 miljoner par om året. Pengarna räckte till att i slutet av 60-talet flytta från kåken på Engelbrektsgatan till ett stort eget nybygge vid Hovrätten i Malmö.

Barcelona igen

Några bilder från folkmyllret i och omkring de gotiska kvarteren i Barcelona

Blomstersäljare på Ramblan

Storstadslunch

Fasadarbete

Paus med bok & musik

Ett känt scootermärke

Gatumyller

Möte i motljus

Grönsakskvinna möter flamencoman på Ramblan

Några bilder är tagna i Parc Güell, som ursprungligen var tänkt som bostadsområde, signerat den kände arkitekteten Antoni Gaudi. Läs mer på t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Antoni_Gaud%C3%AD

Musikunderhållare

Den osynlige mannen såg vi några dagar tidigare på Ramblan, men här går han omkring i Parc Güell

Den här pelarbyggnaden hade Gaudi tänkt som saluhall

Gatufoto i Barcelona

Det har vuxit fram en ny trend i fotografiska sammanhang. Detta med att gå på stan med kameran på magen och ta bilder utan att titta i sökaren. För kallade man det för höftskott, nu heter det gatufoto. Det har också blivit betydligt enklare, förr fick man förinställa skärpa och exponering men nu sker ju allt automatiskt. Att man får se resultatet omgående är också en stor fördel då man får räkna med att de flesta bilderna är av den kvaliteten att man kan radera dem omgående.

Höftskott har det ju blivit en del genom åren, men här kommer resultatet från mitt första försök som gatufotograf. Jag har använt min Nikon D80 med en 18-135 optik som kändes något klumpig i sammanhanget. En kamera med ljusschakt (finns det ngn digital systemkamera med utbytbara sökare?) och en kortare zoom, kanske 35-70 hade suttit fint.
Bilderna är tagna i Bracelona förra veckan.

Servitör raggar kunder.

Väntan på grönt ljus vid övergångsställe

Jag tror de här kvinnorna är arbetskamrater på väg till eller från en fikapaus

Stressade motionärer väntar på grönt ljus

Här pågår biljettförsäljning av något slag. 

Även vid gles trafik väntar en del tålmodigt på grönt ljus

”Man korsar gata”, ibland händer det inte mer än så

Här står det någon och letar fynd

Ännu en grupp som väntar på grönt ljus

Här ser vi en turist i färd med att fotografera Sagrada Familia, Gaudis jättebasilika som aldrig blir klar

Den här gillar jag. De flesta personerna i bilden är i rörelse, men det finns inget sammanhang. Jag tycker den känns som en scen ur en film just innan det ska hända något dramatiskt. Bilden är tagen i de lite ruffigare kvarteren och det kändes inte som kamerans närvaro uppskattades.

Även bilden på den väntande mannen är fotograferad i de lite slitna kvarteren

Kamera: Nikon D80

Amsterdam

Amsterdam, staden som har fler kanaler än Venedig, är kanske mest känd för sin liberala inställning till droger och prostitution. Men den är även en av de tryggaste städer man kan vistas i. Man kan ju undra hur detta hänger ihop. Kanske är det så att ramarna är vida men fasta? Att människorna uppskattar friheten, men följer reglerna?
Hursomhelst är det en väldigt trevlig stad att besöka, människorna är vänliga och hjälpsamma. och den lugna trafiken gör staden skön att strosa omkring i. Rekommenderar verkligen ett besök.

Det är nog få städer som har fler broar än Amsterdam. Man upphör inte att förvånas över den påtagliga stillhet som råder i de centrala delarna, avsaknaden av trafikbrus gör att det stundtals känns som man är i en småstad.

Det känns som staden är sponsrad av datorföretaget Apple, åtminstone använder man sig av en liknade benämning: I amsterdam dyker upp i olika sammanhang, som här tex i storformat bakom Riksmuseum; en flitigt använd bakgrund.

Holländarna är av tradition ett cyklande folk, men bor man i Malmö så känns inte skillnaden så stor. Kanske är holländarna än mer hänsynslösa än vi när det gäller framfart på tvåhjuling. Ringklockan används flitigt och farten är hög även i trånga passager.

Ett besök på Vincent van Goghmuseet är en nödvändighet. När van Gogh levde fick han knappt ihop till brödfödan (han sålde ju bara en tavla under sin livstid) och nu står vi i kö för att se hans tavlor på det moderna van Goghmuseet.

Den här kvinnan stod och beundrade sin spegelbild i den stora glasrutan till moderna museet

I hamnen finns Nemo som är ett slags vetenskapligt experimenthus för barn och ungdomar och framför den gröna byggnaden låg det ett sjörövarskepp.

För det mesta är inte kanalerna försedda med vare sig räcke eller annat skydd så det gäller att ha tungan rätt i mun när man ska parkera. Men det går galet ibland, och tydligen så pass ofta att man har en speciell räddningstjänst som har till uppgift att dra upp bilar som hamnat i kanalen

Husbåtar finns det gott om, amsterdamborna utnyttjar verkligen kanalerna. Här sitter ett gäng och fikar på sin pråm.

Det finnas gott om marknader i Amsterdam, t.ex. marknaden på Waterlooplain, där det finns något för alla, som t.ex. religiösa artefakter av skilda slag.

Två hattsäljande men ack så olika huvuden på marknaden.

Så här såg fotoavdelningen ut på Waterlooplain. Den fick dela försäljningsyta med tidskriftsavdelningen.

I utkanten av marknaden stod det här gänget och spelade. Först tyckte vi det lät det ganska trevligt, lite gnälligt zigenskt-judiskt ungefär, så vi satte oss i ett hörn och vilade benen, men ganska snabbt blev monotonin outhärdlig och vi gick.

En äldre dam utforskar retrosortimentet vid en secondhandbutik

Det var en regnig dag och den här hunden var helt nöjd med att stå på trappan och betrakta omgivningarna

Ett besök i Sachsenhausen

Jag besökte koncentrationslägret Sachsenhusen i samband med några dagar i Berlin hösten -07. Lägret ligger i den norra delen av staden Oranienburg, ca 3 mil utanför Berlin.

Nazisternas utrotningsverksamhet under andra världskriget borde väl alla känna till, men det berör mig illa att det faktiskt finns människor som på fullt allvar påstår att detta aldrig har hänt. Detta trots vittnesmål och omfattande dokumentation, både av nazisterna själva(!) men kanske framförallt av den amerikanska armén.

Eisenhower som var befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa, gav nämligen order om att alla hemskheter som man påträffade i dessa läger skulle dokumenteras med film, fotografi och skrivna vittnesmål. Han gav också order om att så många som möjligt av den tyska civilbefolkningen skulle tvingas besöka ett koncentrationsläger. Detta för att skapa uppmärksamhet kring det ofattbara i dessa massmord så att ingen i framtiden skulle kunna förneka att de verkligen skett. Men också med förhoppningen att något liknade aldrig skulle upprepas.

Lägret Sachsenhausen byggdes 1936 och fylldes snabbt med motståndare till den nazistiska regimen. Här internerades kommunister, socialdemokrater och fackföreningsfolk, men också judar, zigenare, vapenvägrare och homosexuella, samt olika grader av kriminella.

Från 1939 användes Sachsenhausen främst som arbetsläger för utländska krigsfångar från de nazistockuperade länderna. Fångarna sysselsattes bl.a. med jordbruk, vägarbeten och i stenbrott.

Antalet människor som dog i lägret under nazitiden uppskattas till drygt 100 000 genom svält, tortyr, sjukdomar samt massavrättningar.

I april1945 tömde nazisterna lägret och 30 000 fångar tvingades marschera mot Östersjön. Planen var att placera fångarna på fartyg som sedan skulle sänkas. Man uppskattar att 6 000 människor dog innan Sovjetiska trupper hann upp och stoppade marschen.

I augusti samma år tog sovjetiska armén över lägerverksamheten och bortsett från att man stängde krematorium och avdelningen för massmord, så fortsatte verksamheten som tidigare. Och lägret fylldes åter av motståndare till regimen, fast nu den kommunistiska, samt en blandning av människor dömda av militärdomstol och kriminella.

Lägret stängdes 1950, man räknar att det under den kommunistiska lägertiden inhyst ca 60 000 människor varav ca 12 000 dött av svält och sjukdomar.

Man får känslan att kriget knappat hunnit vara över förrän en stor grupp ryssar sysselsatte sig med att resa diverse segermonument i Berlin med omnejd. 

Jag besökte Sachsenhausen en vacker höstdag, solen sken, där var inte mycket folk och den nästan totala stillheten stod i bjärt kontrast till denna hemska plats där människor metodiskt under lång tid blivit utsatta för obeskrivliga lidanden.

Det finns en hel del info om Sachsenhausen på Internet tex. här: http://www.vitabussar.se/Sachsenhausen.htm

Lundakarnevalen 2006

Jag åkte till Lund, egentligen inte för att bevista karnevalen utan för att titta på en fotoutställning som en fd elev deltog i. Jag avstod från att ta bilen, dels för att jag inte upplever Lund som en bilvänlig stad, men också för att det för det mesta känns som en omöjlig uppgift att hitta en parkeringsplats där. Jag tog istället tåget, ett val jag var långtifrån ensam om. Det blev ståplats. Väl framme drogs jag omedelbart in i karnevalsstämningen, dvs. in i den folkmassa som kantade gatan precis vid stationen. Jag hittade emellertid en glipa och ställde mig, precis som alla andra, att vänta. Som tur var hade jag min Pentax Optio i fickan. Det blev en del hyggliga bilder, dock hände något med kameran vilket gjorde att en stor del av bilderna blev gravt överexponerade. Eftersom jag använde kamerans sökare och inte displayen när jag fotograferade, tog det en stund att upptäcka felet. Som med alla andra apparater med datoranknytning, stängde jag av kameran, startade om, och sedan fungerade den igen.

Hursomhelst, nerräkningen har börjat, nästa år är det dags igen, och i väntan på detta spektakel följer här några bilder från karnevalståget 2006.

Alla väntar, men nu börjar vi kunna skymta karnevalståget

Det här känns nästan som stormningen av Bastilien

Måste kännas tryggt och säkert med hjälm när man spelar fiol

Den här klarinettspelande studenten hörde nog inte till årets kull

Det här ska antagligen föreställa Kungen, men vi som varit med ett tag, ser nog en större likhet med Torbjörn Fälldin

Här ser man de båda huvudrollsinnehavarna i vårt julfirande

Systrarna Graafs företräden rönte stor uppmärksamhet

Även vid den här tiden pratades det om influensa, men då handlade det inte grisar, utan då kom hotet från fåglarna