Köpte en fotobok på loppis häromveckan. Den kostade fem kronor så den var svår att motstå. Ämnet i boken är landskapsfotografering. Något som jag aldrig har funderat över utan bara sett som en annan benämning på naturbilder. Boken är ganska tunn både till sidantal och bildinnehåll. Trycket är dåligt, men så är det ofta i böcker från den här tiden, den är tryckt 1982. Rastret är grovt och svärtan dålig. Vilket hjälper till att göra bilderna riktigt tråkiga. Listan över medverkande fotografer är trots det tunna formatet omfattande och innehåller både namn som är bekanta och fullständigt främmande. Men det spelar mindre roll; kvaliteten på bildmaterialet är påfallande jämn. Dvs ganska grått och trist. Är övertygad om att originalbilderna har en helt annan lyster.
Men femman var inte bortkastad. Här finns ljuspunkter. Förordet/Introduktionen av Leif Wigh är både välskriven och inte minst informativ. Den innehåller även en historisk tillbakablick där han konstaterar att de första landskapsfotograferna inte var fotografer till yrket utan landskapsmålare som tidigt såg fördelarna med att i lugn och ro i ateljén måla av en fotografisk förlaga. Dessa originalbilder var inget de ville skylta med, eftersom det inte ansågs "fint" att måla av fotografier.
Leif Wigh tar också upp skillnaden mellan naturfotograferna, "som skildrar rådjur och älgar i motljus" och landskapsfotograferna som är "en betydligt mer kvalitetsmedveten grupp".
Lustigt egentligen med en fotobok där behållningen är det skrivna förordet. Jag gillar också benämningen landskapsfotograf som ju precis som Wigh konstaterar låter mer nischat och kvalitetsmedvetet än det mer allmänna ordet naturfotograf. Kanske nåt att satsa på?
Egen vinterlandskapsbild i färg
